Annie by Heart

Matkoma. Godiskoma. Och alltmänt övertrött.
Borde gå och lägga mej. Helst nu på momangen.
Måste vara pigg och utvilad imorgon. För då är det en viktig dag.
Imorgon börjar jag nämligen min praktik på Filminstitutet.
Kommer befinna mej i underbara Filmhuset fram till 1 juni.
Det är pirrigt nervöst just nu. Men jag tror och hoppas att det kommer bli roligt.
Roligt och lärorikt.
Just nu vet jag inte alls vad jag ska förvänta mej eller vad som komma skall.
Tiden får helt enkelt utvisa. Spännande!
Behöver en god natts sömn nu. Så jag inte är helt virrig imorgon.

Helgen har varit lugn.
Många ligga-i-soffan-och-kolla-på-film-och-hjärndöda-tv-serier-timmar.
Det har varit välbehövligt efter en intensiv vecka tillsammans med min evigt dumma mage.
Men magen har fått både vila och medicin. Så nu är den snällare igen. Thank God!

Igår kväll var lillebrorsan och jag ute och svirade.
Då var det nämligen Kulturnatten här i Stockholm.
Förra året var så otroligt roligt och givande. Så självklart var vi på plats det här året också.
Och ja, stämningen var lika härligt underbar i år med.
Vi hann med massor. Muséer, konst, musik, pyssel, slott och buss från 60-talet.
Allt som saknades var Olle. (Önskar du hade kunnat vara med!)
Men det blir fler gånger. Som tur är. Längtar redan!

Nu ska jag gå och lägga mej. Tidigare än någonsin.
Tur att jag är så himla trött. Annars hade nattugglan i mej lätt hållit mej vaken några timmar till. ;)

Godnatt & Sweet Dreams!

Lyssnar på You Don't Understand Me med The Raconteurs.
Underbar låt. Grymt bra band!
Jack White in my heart!





Veckorna rusar fram.
Jag har praktik just nu. 10 veckor.
Dagarna är helt galet fullspäckade!
Men det är roligt, jag trivs som bäst när jag har mycket att göra.

Igår fyllde sötaste Elina år.
Vi firade med mysig kväll på Vapiano. God mat och presentutdelning.
Och ikväll ska vi ut och svira. Lyssna på liveband på Harry B James och rocka loss!

I helgen blir det gott och blandat med både myskvällar, fester och körskola inbokat.
Som sagt, just nu är det inte en lugn stund!
Ska bli skönt att komma hem till Kalmar över påsk och få lite andrum.
Jag har ju inte varit nere sen i julas, känns som en evighet sen.
Kommer dessutom bli små roadstrips både till Österlen och Sandvik.
Längtar!


Nu lyser solen och jag är glad.
Snälla minusgrader, kom inte tillbaka.

Puss o Kram alla godingar!

17° i lägenheten.
Jag är helt genomfrusen. En isbit.
Högst upp på önskelistan just nu står ett badkar.
Eller en varm famn.
Eller varför inte både och!

Tentahelg nu. Min sista någonsin.
En tenta kvar. EN. (ja, eller en halv, jag har ju skrivit hälften redan).
Undrar hur många jag har skrivit nu efter 6 års plugg.
Vill nog inte veta. Det är alldeles för många.

Jag vet inte varför, men det här sista tentan tar så otroligt lång tid att skriva.
Den jävlas med mej. Och jag vill inte jävlas tillbaka.
Igår satte jag igång så smått (med betoning på smått).
Sen blev det matlagning och Bond på TV.
Quantum of Solace. Riktigt bra film. Var tvungen att se klart!
Direkt efter började... Terminator 3: Rise of the Machines.
Den måste jag ju bara se, tänkte jag. Plugget får vänta!
Jaha. Och där rök två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.
Så jäkla B.
Det enda som fascinerade mej var att Arnold Schwarzenegger känns mer äkta som robot än som människa. Hjälp. Obehagligt.

Nu är det lördag men det känns som söndag.
Fryser och är helt slut.
Drömde en helt underbar dröm inatt som jag inte riktigt kan släppa.
Kan känna känslan fortfarande. Samma intensiva känsla som i drömmen.
Hoppas på att det var en sanndröm. På nåt sätt.
Åhh!
Jag skulle behöva den värmen...

Det sägs att:
Life is what happens while you're busy making other plans.
I mitt fall är det snarare:
Life is what happens while you're busy writing an essay.

Tentavecka nu igen.
Eller vecka och vecka. Veckan har redan gått.
Det som återstår nu är två ynkliga dagar.
Tiden gick för fort och jag har varit upptagen med att leva livet. ;)
Ehrm.
Problemet är också att jag inte har den blekaste aning vad jag ska skriva om.
Vi har fått totalt fria tyglar så länge vi kan hänvisa till litteraturen.
Fria tyglar. Dröm eller mardröm?
Mardröm just nu. Jag kan inte tänka. Det står bara helt still.

Så.
Istället för att missa livet medan jag är upptagen med att skriva uppsats,
väljer jag att vara så upptagen med livet att jag missar uppsatsen.
Suck.
Kanske är dags att göra tvärtom nu ändå.
Väcka hjärnan och sätta igång.
Känner att det kommer bli en lång, lång natt.
Tur att jag har hela kylskåpet fullt med kakor...

Nu ska jag utnyttja dom där fria tyglarna till max
och skriva om något jag verkligen brinner för.
Musik. Socker. Kärlek. Kultur. Skratt. Miljö.
Eller varför inte en liten essä om att livet är det som pågår medan vi är upptagna med annat.

Mitt hjärta.
Nu hör jag det igen.

När jag ska försöka agera förnuftigt och följa någon sorts plan som jag fått för mej ska "leda mej rätt",
då blir det bara fel.
Man kan ändå aldrig förutspå hur livet ska bli.
Eller vad som ska hända.
Att försöka tänka strategiskt är därför totalt lönlöst.
Det tar bara upp en massa tid.

För när allt kommer omkring lever livet ironiskt nog sitt eget liv.
Allt blir inte alltid som man vill eller drömmer om.
Inte alltid. Men ibland.
Dock kan man aldrig veta det innan.
Livet är ett äventyr på det sättet.
Vad som helst kan hända.

Förnuftet är inte det viktiga.
Nej. Det viktigaste är känslan.
Att våga lita på sin magkänsla.
Och på sitt hjärta.

Att lyssna till sitt hjärta.
Det har alltid varit min livsfilosofi.
Något som jag levt efter, oavsett om jag vill det eller ej.
Mina känslor är alltid det som styr mej.
Och när jag försökt förändra det, och göra på ett annat sätt, blir det bara kaos.
Det lockar att försöka ta kontroll över ödet.
Att försöka styra saker och ting. Planera. Försöka förutspå.
Det konstiga är att så fort jag gör det, så försvinner kontrollen ännu mer.
För jag tappar mej själv.
När jag inte gör det jag vill, utan det jag borde.
Då säger det bara poff! Och Annie försvinner.

Lika bra att ge upp det där med strategi och förnuft.
Det är inte jag.
Att låta känslorna styra.
Det är jag.

Och om jag fortsätter att fatta beslut utifrån det
så spelar det ingen roll hur livets nycker ser ut och vad ödet har i bakfickan.
Då blir det lättare att acceptera att livet inte alltid blir som man önskar.
För då vet jag iallafall att jag varit sann mot mej själv på vägen.

Nytt år igen.
Ett nytt årtal att skapa förväntningar och förhoppningar kring.
2012.
Jag hoppas på fred på jorden. Love, Peace and Understanding.
Det är väl inte för orealistiskt?! Inte för mycket begärt?
Hoppet sägs dessutom vara det sista som lämnar människan.
Så att sluta hoppas tänker jag minsann inte göra. Punkt.

Hur som helst så tror jag att det kommer bli ett bra år. Känner det på mej.
Förra året var väldigt intensivt och händelserikt. Och jag tror det kommer fortsätta så.
Hoppas det!

Det är inte klokt egentligen.
Januari är redan här.
Julen är över och förbi.
Det var ett mysigt och välbehövligt jullov.
Hemma i Kalmar var det vår i luften. Men julstämningen infann sej ändå.
Så skönt att vara hemma med fina familjen och alla vännerna.

Uppsatsen kunde jag glömma i några veckor.
Tills igår. När jag till min fasa insåg att jag skulle opponera idag.
Jäklar vad stressigt det blev.
Hela kvällen och halva natten gick åt till att sammanställa allt.
Typiskt mej.
Varför skjuter jag upp viktiga saker hela tiden?!
Det får bli en utmaning detta nya år. Att ta tag i saker direkt. Eller iallafall i god tid.

Opponeringen gick väldigt bra iallafall.
Jag känner en enorm lättnad.
Nu är det bara pyttepyttelite kvar. Sen skickar jag in den slutgiltiga uppsatsen.
Och efter det börjar min sista termin på Kulturvetarlinjen.
...

Natt igen.
Jag har vänt på dygnet.
Lägenheten är iskall. Mina tår har förvandlats till isbitar.
Kanske dags att lägga sej under det varma täcket och försöka sova.
Imorgon är det sovmorgon som gäller.

Godnatt.
Och Gott Nytt År såhär i efterskott! :)

Äntligen!
Uppsatsen är klar. Inskickad. Ett minne blott.
Och jag kan inte vara lyckligare!
Sista helgen sov jag knappt något alls.
Från början var min text ett litet monster.
Vi kom inte överens och jag ville bara göra slut!
Men. Jag lyckades tämja den.
Och slutresultatet blev faktiskt bra. Jag är nöjd.
Hoppas verkligen att jag aldrig mer behöver göra en c-uppsats.
Två gånger är en gång för mycket känner jag.

Det tog några dagar innan jag insåg att jag är fri.
Att jag får ligga kvar under täcket hur länge jag vill på morgonen.
Utan måsten.
Inga krav att sätta mej framför datorn med mjukisbyxor och glasögon och en snabb frukost i förbifarten.
Ingen ångest över formuleringar och stycken och formalia och rubriker och analyser och källor.
Så jäkla skönt!

Och nu är det jullov.
Kom till Kalmar igår kväll och det är så härligt att vara hemma.
Nu väntar vi bara på bröderna, sen är familjen komplett.
Sov som en stock inatt och vaknade klockan 8, helt pigg och utvilad.
Förstår inte. Men det är alltid så här hemma. :)

Nu blir det spring på stan och inhandla de sista julklapparna.
Kanske kikar förbi älskade Potatisboden och säger hej också.
Sen: myskväll i goda vänners lag!

:)

Förra året vid den här tiden var Kalmar såhär snöigt vackert!

Jag kan bli så förbannad över att jag begränsar mej själv ibland.
Att jag tänker: "Det där kan jag inte göra för att... bla bla bla!"
Det är ju så dumt.
För egentligen är det ju ens eget val.
Hur man väljer att leva sitt liv.
Och vilken iställning man har till saker och ting.

I grund och botten handlar det nog om att ta till vara på sin tid.
Hur ska jag hinna göra allt jag vill göra i livet om jag inte börjar nu?
Livet är ju faktiskt ganska kort.
Och det går fort!

Det är en stor konst att leva i nuet.
Att leva som att varje dag är den sista.
Och att på riktigt, helt ärligt kunna känna att:
I'm the king of the world!

Jag tog en paus i pluggandet och designade om bloggen.
Den var så svart innan.
Nu är den mer ljus. Rosaskimrande och romantisk.
Härligt!

December har redan börjat.
Två veckor kvar till inlämning av c-uppsatsen.
Jag har gått i ide. Måste skriva!
Men motivationen är på gränsen till noll.
Och jag vill hellre göra annat. Som att baka och dricka glögg.
Eller träffa vänner ute på stan.
Och så måste jag ju hinna med att köpa julklappar!

Suck.

Jag får trösta mej med att två veckor går fort.
Sen är jag klar!
Och då åker jag hem till Kalmar och firar jul.
Det ska bli så underbart. Julen är nog världens mysigaste högtid.
Längtar massor!

Nu är det dags att sätta igång med skrivandet igen.
Men det betyder inte att jag inte ska ha fredagsmys.
Fram med mina och Pelles lussekatter (mums!) och lite tända ljus.
Sen är kvällen räddad. Trots dum uppsats.
Wish me luck!

Regn och rusk ute.
Jag tänder levande ljus och dricker saffranste.
I helgen är det första advent. Redan?! Tiden går så fort.
Och inte en endaste liten flinga snö har det kommit.
Det får gärna vänta till julafton tycker jag.

Dagarna innehåller mest plugg just nu.
En c-uppsats ska skrivas. Och jag är på god väg.
Men det är långt kvar.
Som tur är tycker jag faktiskt att det är roligt.
Det underlättar när självdisciplinen tryter.

I helgen blir det dock pluggpaus, för då kommer mamma, pappa och mormor hit.
Åhh! Älskade, älskade!
Ska bli underbart att umgås med min fina familj hela helgen.
Längtar massor!

Såhär vackert var Stockholm förra gången dom var här.

Jag har en längtan efter landet.
Efter jord och löv och träd. Mossa och frisk, frisk luft och dagg i kåpor.
Jag vill till någon vacker ö.
Gå vid stranden med gummistövlar och plocka stenar i olika former.
Höra havet storma. Jag saknar havet. Det stora, vida havet.

Jag vet inte varför.
Men jag har längtat efter det ett bra tag nu.
Högst upp på önskelistan står ett stenhus på en ö.
Som jag kan måla på och pyssla om.
Jag skulle ha en öppen spis. Och två katter.

Och varje dag skulle jag cykla till stranden.
Vandra omkring som Eva Dahlgren gör i videon till Vem Tänder Stjärnorna.
Den tanken ger iallafall mej ro.

Jag tror att denna önskan är en reaktion mot all stress i mitt liv.
Stressen är min värsta fiende. Den fångar mej så lätt.
Och sen har jag svårt att ta mej ur.
Kan bli tokig på hur mycket allt bygger på stress.
Hur fort allt ska gå hela tiden. Tick, tack, tick, tack - klockan tickar. Snabbt!
Och visst blir det mer märkbart i en stor stad.
Och visst älskar jag ibland all puls. Allt liv.
Det har sin charm.

Men ibland vill jag bara ut på den där ön.
Bort från trafik och buller och människor som springer.
Bara andas och leva och vara.

Jaha. Då var jag inne i en sån där period igen.
En jag-vill-förändra-mitt-liv-på-nåt-sätt-period.
När dom perioderna kommer brukar jag flytta.
Eller få för mej att resa.
Eller hoppa av en utbildning för att sedan hoppa på en annan.

Men jag trivs så himla bra med utbildningen.
Den vill jag inte hoppa av.
Jag stannar.
Och jag vill inte flytta.
Stockholm är en underbar stad som dessutom rymmer nästan alla mina vänner.
Här måste jag stanna just nu.

Resa!
Det vill jag göra. Så väldigt gärna.
Så fort utbildningen är klar tar jag första bästa flyg till något annat land.
Och hittar andra städer och hav och skogar.
(Oroa dej inte mamma, det är bara drömmar än så länge.)
Kanske får stilla min reslust med en miniresa i vinter.
Till en varm strand. Bort från kylan.


Åh denna rastlöshet.
Jag gillar ju att alltid vara på väg. Att inte stå stilla och trampa.
Har ett behov av att hela tiden hitta nya mål.
Fokusera på nya saker.
Och det är på gott och ont.
Ibland avundas jag dom som är nöjda med det dom har. Här och nu.
Dom som aldrig strävar efter nya upptåg och äventyr.

Men jag är inte uppväxt så.
Mamma och pappa har aldrig suttit stilla.
Det är kanske därför jag är likadan.

Och när tankarna snurrar och jag vill ha förändring,
så kanske det ibland räcker med små förändringar.
Små saker kan också vara omvälvande.
Det är det som är så härligt med livet, det finns ju så mycket man kan göra!
Jag vill så mycket att det ibland blir övermäktigt att göra något alls.
Kanske lika bra att börja beta av listan. (Och den är lång!)

Jag sätter igång med det.
Nu!

Min sista dag som 26-åring.
Jag som har gått o tänkt att jag är 27 i ett halvår nu.
Så hela dagen har jag känt mej extra ung.
Kanske inte lika ung som jag tydligen ser ut.
Den här sommaren har folk gissat på allt mellan fjorton och tjugo.
Hah! Fjorton känns mer som en förolämpning än en komplimang.
Annars gör det mej ingenting.

Dagen har spenderats hemma.
Förkylningen har hindrat mej från att gå ut.
Särskilt en dag som denna när de gråa molnen har gjort luften kall.
Jag har läst en underbar bok. Och ätit blåbär med mjölk.
Boken ska läsas ut innan jag somnar.
Den är för spännande för att spara till morgondagen.

Imorgon. Min födelsedag.
Lill har lovat gräddtårta med jordgubbar på jobbet.
Härligt!
Jag tycker om att fylla år. Ingen åldersnoja här inte!
Att gå tillbaka till att vara ung och dum är inget jag önskar.
Så imorgon ska jag fira och vara glad.
Förhoppningsvis tittar solen fram lite också.

Nu ska lamporna släckas.
Dags att krypa ner under täcket och försvinna in i romanens värld.
Och imorgon är jag ett år äldre.

Hurra, hurra, hurraaa! :)

Veronica Maggio igen.
Mitt Hjärta Blöder & Inga Kläder & Välkommen In.
Det är inte ens mörkt ute. Sommarnätter är så underbara.
Jag vill helst bara gå en lång och härlig promenad.
Men ögonlocken är alldeles för tunga.
Ikväll måste jag gå och lägga mej i tid.

Jag jobbar mycket. Men det är kul.
Potatisboden ligger på topp-tre-listan över saker jag gillar mest just nu.
Mina dagar är fulla av jordgubbar och färskpotatis.
På gården har jag hittat en ny vän.
Lilla vackra pratsamma katten Smilla.
Hon höll mej troget sällskap kvällen jag låst mej ute och fick vänta flera timmar på räddning.
Vi åt korv och potatismos och lapade kvällssol på bakgården.
Nu är vi vänner för evigt.

Och på tal om för evigt.
Nu på lördag blir det äntligen bröllop.
Sara och hennes Josef ska gifta sej och jag bara vet att det kommer bli helt magiskt.
Karin och jag ska sjunga. Jag övar hela tiden tycker jag, överallt.
På promenaderna. I duschen. På jobbet.
Det ska bli så himla roligt.
Min bästa väns bröllop. På riktigt!
Kan inte riktigt förstå att tiden gick så fort.
Känns som det var igår vi låg i Kalmarsundsparken den där jättevarma dagen förra året.
Med vattenmelon och nektariner.
Och Sara frågade om vi ville vara hennes tärnor. Och om vi ville sjunga.
Såklart vi ville!
Och nu är det snart dags.
Underbart!

Nu ska jag krypa ner under täcket.
Sov gott alla!
Och massa kärlek.



Bästa tjejerna!

Kommer du ihåg när vi åkte runt kröken i backen upp mot kyrkan.
Där det röda huset med vita knutar fanns. Tre rum och kök.
Och granntanten som bjöd på geléhallon genom köksfönstret.

Kommer du ihåg när vi badade i den lilla viken med bryggan.
Och hur snabbt vi kom upp när vi hörde att vi fått sällskap av brännmaneter.
Vi brukade leta efter minikrabbor som hade strandat och fastnat i allt sjögräs.
Krabborna fick bo i en låda tillsammans med sand och snäckor.
Vi gav dom namn och låtsades att dom fortfarande levde.

Kommer du ihåg stigen bakom huset. Som ledde till klipporna.
De varma, lena klipporna mot barfotafötter. Och alla tallar som doftade barr.
Vilken utsikt det var där uppe!
Utsikten över Tylön. Den lilla ön med fyren på, som gett namn åt alltihop.
Varje dag gick vi på den stigen.
Genom barrskogen, över berget och ner mot havet.
Kommer du ihåg att vi kastade av oss skorna i trapporna så fort sanden tog vid.
Vi ville få sand mellan tårna och vada i vattenbrynet och hoppa över vågorna.

Kommer du ihåg den milslånga stranden.
Som alltid var tom efter högsommarrusningen, bara till för oss och augustisolen.
Och de röda flaggorna som varnade för strömmar. Livvakternas bås som stod på led.
Vi kunde promendera på den där stranden i evigheter. Kommer du ihåg.

Kommer du ihåg när vi tog bilen in till Halmstad.
Där vi åt kakor och bakverk på Konditori Regnbågen tills vi mådde illa.
Nya ryggsäckar inhandlades inför skolstarten.
Myrornas Secondhand och bigarråer i papperspåsar på torget.

Kommer du ihåg alla dagsutflykter hit och dit med bilen.
Söderut till Båstad. Vi åt köttbullar med gräddsås uppe på restaurangen på berget.
Och Torekov med skeppet och träfigurerna och glasscaféet i hamnen.
Norrut till Varberg. Där vi handlade LP-skivor i världens bästa skivbutik.
Gick på loppis och besökte fästningen som var så läskig.

Kommer du ihåg Göstas Café.
Där det fanns "Bautabullar" som var större än assietten de låg på.
Och en miljon getingar som jagade in mej i bilen där jag sen satt och vägrade komma ut.

Kommer du ihåg alla långa promenader genom Rhododendronparken.
Ibland ända till Grötvik.
Grötvik med alla båtar och modiga ungdomar som dök ner i vattnet vid det gamla stenbrottet.
En gång kastade vi i en flaskpost med ett brev från oss alla.
Kommer du ihåg att dom som svarade trodde att flaskan seglat ända från Kalmar.

Kommer du ihåg lyckan när mormor och morfar gav oss fria tyglar i affären och vi fick handla precis vad vi ville.
Och Gyllene Tiders alla guldskivor på det stora hotellet.
Kommer du ihåg hur vi brukade tjuvkika på alla bröllopspar som var på gården.
Och lyssna på mormor när hon spelade brudmarscher som på löpande band.
Kommer du ihåg åskovädret som väckte oss mitt i natten. Den skräckblandade förtjusningen.
Och hur gott frukosten smakade när vi satt i solen på plaststolarna ute på gården.
Kommer du ihåg alla födelsedagar som firades för tre augustibarn.
Med frukost på sängen och paket och grillkvällar vid havet i solnedgången.

Kommer du ihåg hur det doftade hav.
Och hur vackert allting var.
Vårt sommarparadis.

... Det är klart du kommer ihåg!

Åhh det doftar skolavslutning utomhus.
Den blomstertid nu kommer och En vänlig grönskas rika dräkt.
Tiden mellan hägg och syren.
Det doftar så ljuvligt. Minnen.

Kvällens joggingrunda längs Årstaviken var så härlig.
Gröna träd. Varm sol. Folk överallt. Och fågelkvitter.
Konditionen är fortfarande inte på topp. Men jag jobbar på den.
Och jag får mycket mer motivation nu när våren har slagit ut.
Då ligger fokus på alla vackra vyer istället för på flåset.

Skönt att ha kommit igång med träningen nu äntligen.
Jag har massa spring i benen!
Dessutom blir jag pigg piggelin när jag rör på mej. Och glad!
Det är ju så. Träning är viktigt även för själen.


Åhh detta är en underbar kväll.
Har fönstret lite på glänt. Vinden är ljummen.
Och fortfarande känns doften av skolavslutning.
Det sägs att tiden mellan hägg och syren är den vackraste.
Jag är beredd att hålla med.

Ikväll blev det gammal hederlig superamerikansk action från 1988.
Die Hard. Första filmen.
Bruce Willis bekämpade brottslingar i sitt (till en början) vita linne.
Blod sprutade. Svetten lackade. Kulsprutor smattrade.
Det vita linnet blev mer och mer skitigt. (Som alltid!)
Poliserna var tröga och gjorde ingenting.
Bruce fick göra hela jobbet själv. Och till slut var alla bad guys dödade.
Frugan fick en svettig/skitig/blodig kyss på slutet.
Och dialogen var av följande slag:
- The Bad Guy: Do you really think you have a chance against us, Mr. Cowboy?
- Brucan: Yippee-ki-yay, motherfucker!

Med andra ord: Helt fantastiskt! ;)

Till detta har det druckits te och ätits choklad.
Det är en lyx att ha en av sina bästa vänner fyra våningar upp.
Tack käraste Sara för en underbar dag!
Först med picknick i vacker, blommande, grönskande park.
Sen matlagning och massa fnitter.
Och till sist filmkväll.
Perfekt söndag!

Imorgon blir det skola igen. Mina farhågor om den nya kursen har tyvärr besannats.
Ett riktigt sömnpiller är vad den är.
Perfekt att tänka på om man inte kan somna.
Eller ta igen eventuellt förlorad sömn under föreläsningarna.
Haha! Nej, så illa är det kanske inte.
Och jag ska inte klaga. Har faktiskt bara haft roliga kurser hittills.
Plus att sommarlovet är oförskämt nära.
Nedräkning pågår... Yippee-ki-yay! ;)



Från början var linnet vitt... ;)