"När staden snöat över, och gården blivit vit
Då vet du att jag drömmer, jag drömmer dig hit
När allt snöat över, och gården blivit kall
Då vet du att jag drömmer
För det är snö, det är som moln överallt

Då vet du att jag finns, att jag finns kvar hos dig
Trots att jag alltid springer, är jag där du hör mig
Om du inte hör mig, om du inte gör
Så ska jag sjunga för dig, precis så du hör

Och jag älskar dig, jag älskar dig
Så högt så du hör"

Snö av Laleh.


Textnörd som jag är blir jag helt förälskad när jag läser ord som dessa.
Så vackert. Och musiken är minst lika vacker.
Finns det något bättre än när ord och melodi passar så perfekt ihop.
Det är då det blir magi.
Det är då man får rysningar längs ryggen.
Och fjärilar i magen.

Musik är så mycket mer för mej än bara noter och toner.
Det är helheten.
Ord. Budskap. Känsla. Röst. Instrument. Harmoni.
Och när det är som bäst.
Då är det kärlek.

Nytt år igen.
Ett nytt årtal att skapa förväntningar och förhoppningar kring.
2012.
Jag hoppas på fred på jorden. Love, Peace and Understanding.
Det är väl inte för orealistiskt?! Inte för mycket begärt?
Hoppet sägs dessutom vara det sista som lämnar människan.
Så att sluta hoppas tänker jag minsann inte göra. Punkt.

Hur som helst så tror jag att det kommer bli ett bra år. Känner det på mej.
Förra året var väldigt intensivt och händelserikt. Och jag tror det kommer fortsätta så.
Hoppas det!

Det är inte klokt egentligen.
Januari är redan här.
Julen är över och förbi.
Det var ett mysigt och välbehövligt jullov.
Hemma i Kalmar var det vår i luften. Men julstämningen infann sej ändå.
Så skönt att vara hemma med fina familjen och alla vännerna.

Uppsatsen kunde jag glömma i några veckor.
Tills igår. När jag till min fasa insåg att jag skulle opponera idag.
Jäklar vad stressigt det blev.
Hela kvällen och halva natten gick åt till att sammanställa allt.
Typiskt mej.
Varför skjuter jag upp viktiga saker hela tiden?!
Det får bli en utmaning detta nya år. Att ta tag i saker direkt. Eller iallafall i god tid.

Opponeringen gick väldigt bra iallafall.
Jag känner en enorm lättnad.
Nu är det bara pyttepyttelite kvar. Sen skickar jag in den slutgiltiga uppsatsen.
Och efter det börjar min sista termin på Kulturvetarlinjen.
...

Natt igen.
Jag har vänt på dygnet.
Lägenheten är iskall. Mina tår har förvandlats till isbitar.
Kanske dags att lägga sej under det varma täcket och försöka sova.
Imorgon är det sovmorgon som gäller.

Godnatt.
Och Gott Nytt År såhär i efterskott! :)

Äntligen!
Uppsatsen är klar. Inskickad. Ett minne blott.
Och jag kan inte vara lyckligare!
Sista helgen sov jag knappt något alls.
Från början var min text ett litet monster.
Vi kom inte överens och jag ville bara göra slut!
Men. Jag lyckades tämja den.
Och slutresultatet blev faktiskt bra. Jag är nöjd.
Hoppas verkligen att jag aldrig mer behöver göra en c-uppsats.
Två gånger är en gång för mycket känner jag.

Det tog några dagar innan jag insåg att jag är fri.
Att jag får ligga kvar under täcket hur länge jag vill på morgonen.
Utan måsten.
Inga krav att sätta mej framför datorn med mjukisbyxor och glasögon och en snabb frukost i förbifarten.
Ingen ångest över formuleringar och stycken och formalia och rubriker och analyser och källor.
Så jäkla skönt!

Och nu är det jullov.
Kom till Kalmar igår kväll och det är så härligt att vara hemma.
Nu väntar vi bara på bröderna, sen är familjen komplett.
Sov som en stock inatt och vaknade klockan 8, helt pigg och utvilad.
Förstår inte. Men det är alltid så här hemma. :)

Nu blir det spring på stan och inhandla de sista julklapparna.
Kanske kikar förbi älskade Potatisboden och säger hej också.
Sen: myskväll i goda vänners lag!

:)

Förra året vid den här tiden var Kalmar såhär snöigt vackert!

Jag kan bli så förbannad över att jag begränsar mej själv ibland.
Att jag tänker: "Det där kan jag inte göra för att... bla bla bla!"
Det är ju så dumt.
För egentligen är det ju ens eget val.
Hur man väljer att leva sitt liv.
Och vilken iställning man har till saker och ting.

I grund och botten handlar det nog om att ta till vara på sin tid.
Hur ska jag hinna göra allt jag vill göra i livet om jag inte börjar nu?
Livet är ju faktiskt ganska kort.
Och det går fort!

Det är en stor konst att leva i nuet.
Att leva som att varje dag är den sista.
Och att på riktigt, helt ärligt kunna känna att:
I'm the king of the world!

Det här är världens bästa Karin!
Hon betyder väldigt mycket för mej.
Vi kan prata om precis allt.
Och skrattar alltid tills vi kiknar.

Med henne kan jag vara hur knäpp och fånig jag vill.
Inga påhitt är för tokiga.
Vi kan babbla i timtal utan avbrott.
Analysera och älta och fundera.
Ibland är vi barnsliga och spralliga.
Ibland djupa och livsfilosoferande.
Ibland finns det inga gränser för hur fnissiga vi är.
Men vi kan också gråta ut i varandras famn om det skulle behövas.

Med henne kan jag alltid vara mej själv fullt ut.

Ofta tänker jag på hur glad jag är att hon finns i mitt liv.
Hon får mej alltid att må bra.
Med Karin är livet alltid en fest!

Älskar dej vännen!

Jag tog en paus i pluggandet och designade om bloggen.
Den var så svart innan.
Nu är den mer ljus. Rosaskimrande och romantisk.
Härligt!

December har redan börjat.
Två veckor kvar till inlämning av c-uppsatsen.
Jag har gått i ide. Måste skriva!
Men motivationen är på gränsen till noll.
Och jag vill hellre göra annat. Som att baka och dricka glögg.
Eller träffa vänner ute på stan.
Och så måste jag ju hinna med att köpa julklappar!

Suck.

Jag får trösta mej med att två veckor går fort.
Sen är jag klar!
Och då åker jag hem till Kalmar och firar jul.
Det ska bli så underbart. Julen är nog världens mysigaste högtid.
Längtar massor!

Nu är det dags att sätta igång med skrivandet igen.
Men det betyder inte att jag inte ska ha fredagsmys.
Fram med mina och Pelles lussekatter (mums!) och lite tända ljus.
Sen är kvällen räddad. Trots dum uppsats.
Wish me luck!

Regn och rusk ute.
Jag tänder levande ljus och dricker saffranste.
I helgen är det första advent. Redan?! Tiden går så fort.
Och inte en endaste liten flinga snö har det kommit.
Det får gärna vänta till julafton tycker jag.

Dagarna innehåller mest plugg just nu.
En c-uppsats ska skrivas. Och jag är på god väg.
Men det är långt kvar.
Som tur är tycker jag faktiskt att det är roligt.
Det underlättar när självdisciplinen tryter.

I helgen blir det dock pluggpaus, för då kommer mamma, pappa och mormor hit.
Åhh! Älskade, älskade!
Ska bli underbart att umgås med min fina familj hela helgen.
Längtar massor!

Såhär vackert var Stockholm förra gången dom var här.

Jag har en längtan efter landet.
Efter jord och löv och träd. Mossa och frisk, frisk luft och dagg i kåpor.
Jag vill till någon vacker ö.
Gå vid stranden med gummistövlar och plocka stenar i olika former.
Höra havet storma. Jag saknar havet. Det stora, vida havet.

Jag vet inte varför.
Men jag har längtat efter det ett bra tag nu.
Högst upp på önskelistan står ett stenhus på en ö.
Som jag kan måla på och pyssla om.
Jag skulle ha en öppen spis. Och två katter.

Och varje dag skulle jag cykla till stranden.
Vandra omkring som Eva Dahlgren gör i videon till Vem Tänder Stjärnorna.
Den tanken ger iallafall mej ro.

Jag tror att denna önskan är en reaktion mot all stress i mitt liv.
Stressen är min värsta fiende. Den fångar mej så lätt.
Och sen har jag svårt att ta mej ur.
Kan bli tokig på hur mycket allt bygger på stress.
Hur fort allt ska gå hela tiden. Tick, tack, tick, tack - klockan tickar. Snabbt!
Och visst blir det mer märkbart i en stor stad.
Och visst älskar jag ibland all puls. Allt liv.
Det har sin charm.

Men ibland vill jag bara ut på den där ön.
Bort från trafik och buller och människor som springer.
Bara andas och leva och vara.

När jag var liten bodde jag i Örebro.
På den tiden fanns en mack som hette BP. Med en gröngul skylt.
Och varje gång pappa tankade där fick vi glass.
Tophat. Det var favoriten.

En av gångerna kommer jag ihåg alldeles särskilt.
Jag skulle snart fylla sju år.
Och pappa hade köpt ett nytt kasettband som han hade i bilen.
Bandet hette Roxette.
Och låten som spelades hette Joyride.
Hello You Fool, I Love You!

Det var kärlek vid första öronkastet.
Kommer ihåg att jag smugglade med mej kasettbandet upp till mitt rum.
Och där fick det stanna.
Fading Like a Flower. Watercolours in the Rain. Small Talk. Perfect Day. Spending my Time.
Jag lyssnade om och om och om igen.
... Och det gör jag fortfarande.

Under hela min uppväxt har dom hängt med.
Skivorna har avlöst varann.
Genom barndom. Tonårstid. Ungdom. Och fram till nu.
Med dom har jag gått igenom smärta och sorg. Lycka och kärlek.
Och hur mycket jag än lyssnar på annan musik
så kommer jag alltid tillbaka till dom.
För dom är ju soundtracket till mitt liv!

Det var tjugo år sen jag snodde det där kasettbandet.
Tio år sen jag var på första konserten.
Och idag var jag där igen.
Roxette live i Globen.
Varje låt förflyttade mej till olika delar av mitt liv.
Minnen. Känslor. Platser.
Dom där tårarna jag gråtit. Det där hjärtat som krossats. All kärlek.

Och när dom spelade Joyride var jag tillbaka i baksätet på bilen.
Sju år gammal med en Tophat i näven. Och med öronen på helspänn.

Behöver jag säga att det var en magisk kväll...

Jaha. Då var jag inne i en sån där period igen.
En jag-vill-förändra-mitt-liv-på-nåt-sätt-period.
När dom perioderna kommer brukar jag flytta.
Eller få för mej att resa.
Eller hoppa av en utbildning för att sedan hoppa på en annan.

Men jag trivs så himla bra med utbildningen.
Den vill jag inte hoppa av.
Jag stannar.
Och jag vill inte flytta.
Stockholm är en underbar stad som dessutom rymmer nästan alla mina vänner.
Här måste jag stanna just nu.

Resa!
Det vill jag göra. Så väldigt gärna.
Så fort utbildningen är klar tar jag första bästa flyg till något annat land.
Och hittar andra städer och hav och skogar.
(Oroa dej inte mamma, det är bara drömmar än så länge.)
Kanske får stilla min reslust med en miniresa i vinter.
Till en varm strand. Bort från kylan.


Åh denna rastlöshet.
Jag gillar ju att alltid vara på väg. Att inte stå stilla och trampa.
Har ett behov av att hela tiden hitta nya mål.
Fokusera på nya saker.
Och det är på gott och ont.
Ibland avundas jag dom som är nöjda med det dom har. Här och nu.
Dom som aldrig strävar efter nya upptåg och äventyr.

Men jag är inte uppväxt så.
Mamma och pappa har aldrig suttit stilla.
Det är kanske därför jag är likadan.

Och när tankarna snurrar och jag vill ha förändring,
så kanske det ibland räcker med små förändringar.
Små saker kan också vara omvälvande.
Det är det som är så härligt med livet, det finns ju så mycket man kan göra!
Jag vill så mycket att det ibland blir övermäktigt att göra något alls.
Kanske lika bra att börja beta av listan. (Och den är lång!)

Jag sätter igång med det.
Nu!

Jag har två underbara vänner som heter Helmi och Marie.
Ikväll hade vi måndagsmys.
Kurade upp oss i Helmis soffa och pratade om allt mellan himmel och jord.
Och så blev det tacos och Singstar.


Till en början sjöng vi mest lite blygt och försiktigt...



... Men efter ett tag kom vi igång ordentligt! Haha! ;)


Tack tjejer för en jättemysig och rolig kväll!
(Do do do doooo, do do dododo!!!)  ;)

September går mot sitt slut.
En månad full av glädje. Men också av sorg.
Som gammelfarmor alltid så klokt sa:
"Livet är både glädje och allvar."

Ett bröllop.
En begravning.
Livets olika sidor.
Men som båda har en sak gemensamt,
nämligen kärleken.
Kärleken som genomsyrar både glädjen och sorgen.
Som finns i både tårarna vi gråtit och skratten vi skrattat.

Det är fint.

Ikväll tänker jag på mina nära och kära.
På hur lycklig jag är som har er alla!
På älskade faster som hittat sitt hem och sin kärlek.
Och på älskade farfar som lämnat sitt jordeliv men lever vidare i vår kärlek.
Varje gång jag hör björkarna susa vet jag att du är där.

...

Och nu är hösten på intåg.
Den vackra, färgsprakande, härliga hösten.
Jag ser fram emot att se löven skifta färg.
I frysen ligger mängder av trattkantareller, redo att tillagas. (Tack Marie!)
Och i hyllan har förrådet med värmeljus fyllts på.
Lika bra att förbereda sej inför stundande höstmys.

Och lika bra att inse att livet är och förblir en villervalla av känslor.
Det är så det är, livet. Lika oförutsägbart som förutsägbart.
Både glädje och allvar.

"Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än."

Min farfar.
Han älskade livet.
Alltid hade han nära till skratt.
Glad. Varm. Kärleksfull.
Krut var det i honom!
Jävlaranamma och levnadsglöd.
Ett stort hjärta. Ett starkt hjärta.
Barnasinnet förvaltade han väl.
Alltid med en plirig blick och ett finurligt leende.
Alltid med en vits på lager. Eller en sång.
I honom fanns den starka livsglädjen.
Men också kämpaglöden.
Livsfilosofin: Ge aldrig upp!
Förmågan att se möjligheter istället för motgångar.
Och så skrattet. Det klingande, varma skrattet.

♥

Älskade, älskade farfar.
I våra hjärtan lever du för evigt.
I alla skratt. I alla minnen. I alla tankar.
I all tid.

Jag älskar dej.

Min sista dag som 26-åring.
Jag som har gått o tänkt att jag är 27 i ett halvår nu.
Så hela dagen har jag känt mej extra ung.
Kanske inte lika ung som jag tydligen ser ut.
Den här sommaren har folk gissat på allt mellan fjorton och tjugo.
Hah! Fjorton känns mer som en förolämpning än en komplimang.
Annars gör det mej ingenting.

Dagen har spenderats hemma.
Förkylningen har hindrat mej från att gå ut.
Särskilt en dag som denna när de gråa molnen har gjort luften kall.
Jag har läst en underbar bok. Och ätit blåbär med mjölk.
Boken ska läsas ut innan jag somnar.
Den är för spännande för att spara till morgondagen.

Imorgon. Min födelsedag.
Lill har lovat gräddtårta med jordgubbar på jobbet.
Härligt!
Jag tycker om att fylla år. Ingen åldersnoja här inte!
Att gå tillbaka till att vara ung och dum är inget jag önskar.
Så imorgon ska jag fira och vara glad.
Förhoppningsvis tittar solen fram lite också.

Nu ska lamporna släckas.
Dags att krypa ner under täcket och försvinna in i romanens värld.
Och imorgon är jag ett år äldre.

Hurra, hurra, hurraaa! :)