Annie by Heart

Jaha. Då var jag inne i en sån där period igen.
En jag-vill-förändra-mitt-liv-på-nåt-sätt-period.
När dom perioderna kommer brukar jag flytta.
Eller få för mej att resa.
Eller hoppa av en utbildning för att sedan hoppa på en annan.

Men jag trivs så himla bra med utbildningen.
Den vill jag inte hoppa av.
Jag stannar.
Och jag vill inte flytta.
Stockholm är en underbar stad som dessutom rymmer nästan alla mina vänner.
Här måste jag stanna just nu.

Resa!
Det vill jag göra. Så väldigt gärna.
Så fort utbildningen är klar tar jag första bästa flyg till något annat land.
Och hittar andra städer och hav och skogar.
(Oroa dej inte mamma, det är bara drömmar än så länge.)
Kanske får stilla min reslust med en miniresa i vinter.
Till en varm strand. Bort från kylan.


Åh denna rastlöshet.
Jag gillar ju att alltid vara på väg. Att inte stå stilla och trampa.
Har ett behov av att hela tiden hitta nya mål.
Fokusera på nya saker.
Och det är på gott och ont.
Ibland avundas jag dom som är nöjda med det dom har. Här och nu.
Dom som aldrig strävar efter nya upptåg och äventyr.

Men jag är inte uppväxt så.
Mamma och pappa har aldrig suttit stilla.
Det är kanske därför jag är likadan.

Och när tankarna snurrar och jag vill ha förändring,
så kanske det ibland räcker med små förändringar.
Små saker kan också vara omvälvande.
Det är det som är så härligt med livet, det finns ju så mycket man kan göra!
Jag vill så mycket att det ibland blir övermäktigt att göra något alls.
Kanske lika bra att börja beta av listan. (Och den är lång!)

Jag sätter igång med det.
Nu!