Annie by Heart

För ett tag sen var det så nära att jag köpte en iPhone.
Men jag väntade. Som tur var!
Och nu har jag kommit fram till ett beslut.

Jag vill inte ha en iPhone just nu.

Ja, jag behöver en ny mobil.
Den jag har börjar bli gammal och skruttig. Den är väl använd kan jag säga.
Och det lockar ju att ha det senaste, trendigaste, coolaste.
Det som är bäst!

Men.
Vid närmare eftertanke.
Jag har klarat mej utan en iPhone hittills. Alldeles utmärkt.
Och jag hör folk säga:
"Jamen vänta bara tills du har provat den, då vill du inte ha något annat!"
Nähä.
Eftertanke igen.
Är det en bra sak?! Att inte vilja ha något annat.
Överallt ser jag folk som sitter och stirrar ner i sina iPhones. Blinda för sin omgivning och livet som pågår runtomkring.
Det är upp till var och en såklart.
Men vill jag ge min mobil så mycket tid?

Så.
Vilka funktioner vill jag att en mobil ska ha?
Ringa. Det viktigaste!
Sms. Det näst viktigaste.
Mms. Det använder jag också ibland.
Internet. Nej, jag känner ingen längtan efter att ständigt ha en minidator med mej. Datorn tar upp tillräckligt med tid för mej ändå. Surfa på stan, på promenad, på café?! Nej tack!
Spel. Jag är inte speltypen. När jag var liten var jag beroende av tetris ett tag. That's it!
Kamera. Bra att ha på mobilen för att kunna skicka mms. Men annars tar jag hellre kort med min lilla kamera eller min fina systemkamera.
Appar. Har jag klarat mej hittills utan dom, behövs dom inte nu heller.
Musik. Min iPod har inte dött än. Jag gillar den!

Mina krav för en ny mobil är alltså:
Att kunna ringa. Skicka sms. Och mms ibland.
Tror jag ska hitta mej en liten goding som klarar precis just det!
Och som dessutom inte kommer ruinera mej. (Både på tid och pengar).





Underbar solnedgång över Söder idag!

Tar jag till vara på livet?
frågar jag mej själv ibland.
Jag skulle bara vilja stanna upp. Andas. Känna efter.
Våga leva långsamt. Men intensivt.
Känna varje känsla. Bra som dålig.
Det är lätt att vilja sova bort det som är jobbigt. Och dåligt. Och svårt.
Men egentligen är det bättre att göra tvärtom.
Motstånd är lärorikt. Även om det inte känns så just då...
Och alla känslor är viktiga. Det är ju dom som är livet.

Kan man lära sej att leva långsammare?
Att leva i det som kallas mindfulness.
Mamma gav mej en bok om det för flera år sen.
Och ironiskt nog har den legat bredvid min säng enda sen dess. I väntan på att jag ska få "tid" att läsa den. Men tid, det har jag. Jag har bara inte prioriterat den. Alltid haft fullt upp med annat, och så har jag glömt bort.

Men jag vill lära mej.
Tycker om att sluta ögonen och andas. Tänka på ingenting en stund.
Även om det är svårt. Särskilt för en rastlös själ som jag.
Men jag antar att ingenting är omöjligt...

Med detta i åtanke tar jag nu fram boken.
Vart du än går är du där, av Jon Kabat-Zinn.
Läser på baksidan:

"Mindfulness - meditation kan hjälpa oss att inse att vägen som vi kallar vårt liv har en riktning, att den hela tiden går vidare, ögonblick för ögonblick, och att det som sker just nu, i detta ögonblick, påverkar det som händer härnäst."


Nu vänder jag blad.

Har haft en fullspäckad dag!
Sånt gillar jag. Tycker om när det är fart och fläkt!
Dock har jag en tendens att bli lite för tidsoptimistisk.
Vissa saker hanns bara inte med...
Jag prioriterade bort onöda saker som att städa och plugga till förmån för
nödvändigare (läs: roligare) saker.
Och ja, det gjorde jag rätt i. För den blev en riktigt härlig dag!

På förmiddagen gjorde jag stan osäker. Fixade lite nya träningskläder.
Storhandlade och fyllde på kylskåpet som ekade tomt.
Sen gick jag och tränade. Jympa Ki - Mitt favoritpass. Love it!

Kvällen spenderades i goda vänners lag hos finaste Kalle, som idag hade fått ta emot ett stipendie ur ingen mindre än Kronprinsessan Victorias hand. Fabulous!
Detta firades med vin och (såklart!) prinsesstårta. Mycket trevlig och rolig kväll! Tack vännen!

Kvällen flög.
Nu är det natt.
Och som vanligt är jag alldeles för pigg för mitt eget bästa.
Men. Kudden ser skön ut. Så det är nog dags att lägga sej nu.
Och imorgon är jag ledig.
Väckarklockan stängs nu av... Skönt!


(Eftersom jag inte tog några kort under kvällen får det bli några favoriter i repris istället.. ;)
Niklas, Kalle och jag förra året. Sweet!)

"Come, come, come back soon
I would trade away the stars and moon
if you came, came, came back soon
my darkened days would all be done"

Salem Al Fakir - Brooklyn Sun

Det regnade aldrig någon aska. Istället kom det snö.
Okej att aprilvädret brukar vara omväxlande, men detta var bara deprimerande.
Idag är det kallt, kallt, kallt. Och jag fryser!

Om en stund ska jag iväg och träna.
Få upp värmen igen, väcka energin till liv!
Och det behövs, för idag känns det som jag aldrig riktigt har vaknat.
Det känns ju fortfarande som natt när man tittar ut genom fönstret...

Dessutom är jag inne i en stark drömperiod just nu. Så jag sover nog inte så djupt.
Igår natt drömde jag att jag åkte luftballong med Karin.
Inatt drömde jag att jag var med i Batman. Lite töntigt att springa omkring som Catwoman i sina drömmar, haha! Men det är ju inget man kan styra över. (Eller?!)
Kanske är det därför jag känner mej så trött.
Helt slut efter nattens äventyr. Det tar på krafterna att hoppa mellan hustak och jaga skurkar! ;)

Dags att vakna.
Dags att träna.

Inatt ska det regna aska över Stockholm.
Om man ska tro det som står i tidningen.
Konstig tanke att det kan spottas ut aska från jordens innanmäte. Att askan sen kan föras flera hundra mil med vinden. Och landa här. Följa med regndroppar ner till marken.

Samhället är så skört.

Och vi har gjort samhället mer och mer skört.
Nu vilar nästan allt i teknikens händer.
Det är modigt att lägga en hel värld i händerna på maskiner.

Men det är ju utvecklingen.
Det är så det är.
Nu för tiden ska allt gå fort, fort, fort.
Och om det inte går fort så får vi panik!
P a n i k !
Om tågen är försenade.
Om internet är slött.
Om filmens handling inte kommer igång.
Om köerna är långsamma.
Då får vi panik och blir rastlösa. Stirriga och frustrerade.
Vi andas korta snabba andetag.
Hjärtat pickar på. Snabbare och snabbare. Pulsen ökar.
Stress. S t r e s s !

Ett askmoln lamslår en hel värld.
Inte på marken. Nej, i luften.
Och vi människor som inte ens är ämnade att flyga...


Det enda man kan kontrollera är sej själv.
Sin egen andning.
Ta hand om sitt eget hjärta. Sin egen puls.
Hantera sin egen stress.
Och förhoppningsvis.
Ta det lugnt. Koppla av. Leva nu.
L e v a.  N u !

Försov mej och struntade i skolan idag.
Har istället umgåtts med Guns N' Roses och Buckcherry.
Duschat länge. Sjungit. Fixat med lägenheten.
Insupit lugnet före stormen...
(så gott det går med hårdrock på högsta volym!)

La familia kommer till storstan idag!
Och jag längtar, längtar, längtar!
Trots att det bara var en dryg vecka sen jag var hemma så saknar jag dom.
Jag känner på mej att helgen kommer bli underbar.
Rolig och intensiv. Love it!

Snart ska jag dra ut på stan.
Men först:
Estranged med G'n'R - 9:24 minuter ren njutning!




"I knew the storm was getting closer
And all my friends said I was high
But everything we've ever known's here
I never wanted it to die"

Igår fyllde min älskade farfar 89 år.
Jag är så lyckligt lottad som har alla mina mor -och farföräldrar i livet.
Att jag har fått dela mitt liv med dom. Att dom har fått se mej växa upp!
Det är jag så glad för!

Det slår mej ibland hur mycket dom har varit med om.
Utvecklingen i samhället.
Farfar är 89 år.
När han var liten fick han gå till skolan. Och det var långt!
Möjligtvis fick han åka hästskjuts har han berättat.
Det är så märkligt att tänka sej en värld utan bilar.
Utan datorer. Utan mobiler. Utan el.
Tänk att ha upplevt det!

Igår när jag ringde lilla farfar för att gratulera pratade vi lite om det.
Då skrattade han och sa:
Jag önskar att ungdomarna nu för tiden kunde träffas och kramas istället. Det skulle behövas i den här hårda världen.
Och jag höll med.
Då skrattade han sådär hjärtligt igen.

Datorer och mobiler i all ära.
Men det bästa är ändå närhet på riktigt.
Kramar. Öga mot öga. Kontakt.

Men när man inte är i samma stad. I samma rum.
Då är det ju tur att telefoner och datorer finns.
Så man ändå kan hålla kontakten med sina nära och kära.

Därför skickar jag nu en elektronisk kram...
speciellt tillägnad älskade farfar, farmor, mormor och morfar.
(med hopp om att dom känner den i sina hjärtan!)

KRAM!



Farfar & Jag förra året

Påsklovet förra veckan var underbart!
Kalmar stod i vårblom. Solen sken (nästan) hela tiden.
Och så hann jag med att träffa alla godingar som jag ville träffa!
Familjen. Vännerna. Tack för att ni finns!



Karin. Vi hann nog med en miljon skratt och femhundra foton ungefär.
Det är som den ska vara! Lovely!
Miniroadtrip till Öland. Kroppkakor. This is it. Modern dans. Filminspelning.
Påskmiddag x 2. Promenad. Skvaller. Te. Spikmatta. Tokigheter.
Aahh du är underbar vännen!



Älskade familjen. Den traditionsenliga påskfrukosten.
Varm choklad med vispgrädde. Och påskägg. Sötaste påskäggen!
Den enda som saknades var Ollebror. Han var i Finland över helgen.
Annars var allt som vanligt. Bygga, bygga, bygga.
Med ett undantag: ett lägenhetsköp. Jättefin verkligen! Där kommer dom trivas!



Utflykt till Öland med mormor och morfar. Årets första utomhusfika i solen.
Riktigt härlig dag. Jag längtar tillbaka till Öland nu...



Vårfixade i trädgården. Bland alla efterlängtade blommor.
Krokusar. Snödroppar. Scillor. Överallt!
Jag kände att livet återvände. Värme i hjärtat. Vårkänslor!
(samma dag snöade det i Stockholm!)



Släktmiddag. Karin. Och jordgubbar. Behöver jag säga mer?!
Det var en härlig vecka hemma i våriga Kalmar.

Nu är det sju veckor kvar. Sen är det sommarlov!
Kan inte förstå vart tiden har tagit vägen... Det går så himla fort nu.
Men.
Just nu tycker jag att det är en bra sak.
Nedräkning pågår!

Kärlek till alla!