Annie by Heart

Underbara Coldplay har släppt en underbar jullåt.
Jag älskar den!
Dessutom är videon riktigt fin.
Se och lyssna nu!

Ska det vara så svårt att visa varandra kärlek.
Och respekt.
Ska det vara så svårt att älska varandra.
Inte hata.

Ska det vara så svårt att inse att vi alla är lika.
Att vi alla är individer.
Av kött och blod.
Med ett hjärta som tickar. Och en själ.
I grund och botten är vi lika.
För vi är alla människor.

Samtidigt är alla olika. Och unika.
Det är det som är så fantastiskt.
Jag skulle inte vilja att alla tänkte och tyckte likadant.
Att alla var stöpta i samma form.
Olikhet är något positivt. Något bra.
Men.
Bara om vi kan acceptera och respektera att det är så.
För så fort den respekten försvinner blir det fel.
Man behöver inte alltid hålla med varandra.
Och det är viktigt att kunna diskutera saker och ting.
Men man måste kunna respektera att alla inte tycker likadant.
Och man måste kunna släppa dom kraven för att världen ska bli en bättre plats.

Vi delar alla på den här jorden.
Därför måste vi försöka hålla ihop. Och samarbeta.
Inte skapa konflikter, utan motverka.
Våld löser inga problem.
Våld föder våld.

En stor del av det lidande som finns skapar vi själva.
Den onda cirkeln skapar vi själva.

Det sägs att människan är den mest intelligenta varelsen på jorden.
Men ibland undrar jag om det är sant.

Kärlek och respekt.
Ska det vara så svårt?



Lika men ändå olika. Olika men ändå lika.

Det är härligt att plugga Filmvetenskap.
Inte minst för att vi får gå på bio varje dag. Vardagslyx på högsta nivå.
Och det är en salig blandning av filmer som står på schemat.
Förra lektionen såg vi Bergmans Persona från 1966.
Idag såg vi den helgalna Science-Fiction-komedin Barbarella från 1968.

Persona såg jag senast för tio år sen. Mamma och pappa har lånat hem högar med Bergmanfilmer under åren och vi barn har alltid fått vara med och titta, något som jag idag är väldigt glad över. Persona var dock inte så uppskattad just då. Vi kämpade oss igenom filmen, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var den tråkigaste, tyngsta och deppigaste film jag sett. Aldrig mer! lovade jag mej själv.

Men nu.
Tio år senare. Tio år äldre. Tio år mer livserfarenhet.
Som förmodligen behövs för att kunna ta till sej en sån här film.
Det var spännande att se den igen. Med nya ögon.
Och det var som att se en annan film. Den var inte alls som jag kom ihåg den.
Mycket, mycket bättre!
Jag kände att jag verkligen blev berörd. Den väckte tankar.
Persona må vara en djup och stundvis svår film.
Men den är definitivt ett litet mästerverk.
Så snygga bildkompositioner.
Och vilka skådespelare - Bibi Andersson, Liv Ullman, Margaretha Krook.
Skådespeleriet var helt fantastiskt!
Tror jag kommer återvända till Persona fler gånger.
Fundera och filosofera över den lite då och då.
Kanske se den igen om tio år till...

Barbarella, som bygger på en serietidning, är så långt ifrån Persona man kan komma.
En riktig kultfilm med en ung Jane Fonda i rollen som den sexiga rymdhjältinnan Barbarella. I den ena minimala outfiten efter den andra försöker hon rädda Universum från undergång.
De sexuella anspelningarna och fallossymbolerna avlöser varandra.
Bara det faktum att en av karaktärerna heter Dildano är ju fantastiskt komiskt.
Filmen kändes så tidstypisk. Soundtracket. Make-love-not-war-tänkandet. Den kroppsliga och sexuella frigörelsen. Science Fiction som började bli mer populärt. Och de tydliga futuristiska och psykedeliska inslagen.
Jag hade så roligt när jag såg denna film!
Alla i klassen tjöt av skratt.
Den var så otroligt... osannolik!

Imorgon ska vi se Pianot. En av mina favoritfilmer.
Ser fram emot att få se den på stor duk och uppslukas av den underbara filmmusiken.

Som sagt.
Det är så härligt att plugga film.
Och jag tycker verkligen om att det är så blandade filmer.
Persona och Barbarella representerar två helt olika typer av filmskapande.
Båda fascinerande.
Båda tankeväckande.
Men på helt olika sätt.

De har dock en sak gemensamt: Båda två är filmer.
Sen vilken värdering man lägger i den ena eller den andra är en helt annan sak.