Annie by Heart

Ulf Lundell och jag lagar mat ihop.
Vi pluggar tillsammans.
Vi går långa promenader.
Vi sjunger duetter.
Lundell & Jag.

Med andra ord:
Jag kan inte sluta lyssna på hans musik!
Alla dessa underbara låtar!


"När jag känner doften av äpplena på Södermalmstorg
När jag tyngs ner av en börda, pressas av en sorg
som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill älska igen,
att min kärlek inte räcker till
Att jag är död för livet
att det är över och förbi
När jag inte hittar nånting som jag finner nån glädje i
då saknar jag dej"

"When you gonna realize it was just that the time was wrong..."

Så enkelt kan det vara.
Ibland behöver man inte älta och analysera.
Det var bara fel tid.
That's it !

Ibland vill jag bara vrida tiden tillbaka och ändra på lite saker.
Försöka göra en del saker lite bättre. Bara liiiite!
Men det kanske är tur att det inte går. För det kan inte alltid bli perfekt.
Det är ju det som är charmen med livet.

Det är så lätt att man hamnar i tankar som:
"Jag skulle ha gjort si..."
"Jag skulle ha gjort så..."
Men vem vet, man kanske gjorde helt rätt! Man kanske gjorde allt precis perfekt!

Det kanske bara var fel tid.

Min kära vän Karin och jag pratar ibland om minnen från gymnasietiden.
Här är ett samtal:

Karin: Jag kan inte fatta vad vi hade på oss när vi skulle på fest!
Jag: Jag vet, vi piffade ju inte direkt upp oss!
Karin: Nej verkligen inte! Trekvartsärmad tröja från HM och jeans va ju inte direkt party!!
Jag: Ååååhh jag vet! Helt galet hur man såg ut!
Karin: Manchesterbyxor och vinröd t-shirt! Det är ju fruktansvärt!!!
Jag: Tur att det inte är så längre...
Karin: Verkligen!
Jag: Snacka om att vi har förändrats!
Karin: Jaa, nu piffar vi ju alltid till oss lite extra när vi ska ut!

I förrgår. Samtal mellan Karin och mej samtidigt som vi tittar på kort på datorn.
Öppnar mappen: "Fest hos Sara 2008".
Annies kläder: Lila trekvartsärmad tröja från HM och svarta jeans.
Karins kläder: Vit t-shirt och blåa jeans.

Lång tystnad!

Karin: Herregud!
Jag: Hahahaha!
Karin: Det är ju inte kloookt! Vi som sa att vi hade förändrats!
Jag: Vi HAR förändrats! Det där va bara en engångsföreteelse!!
Karin: Hahahaa!
Jag: Vi måste shoppa partykläder!
Karin: JAA!
Jag: Jag kan inte fatta att jag hade en trekvartsärmad tröja från HM!
Karin: Vi måste shoppa!! Månadens tema blir: PARTY!
Jag: Absolut!!

Senare gick vi ut på stan.
Karin tittade på en bekväm tröja med trekvartsärm.
Jag hittade en julklapp till mormor.

Första advent närmar sej med stormsteg! Och sen är det nedräkning fram till jul...
En mysig tid.
Jag har redan köpt en del julklappar! Helt otroligt vad jag är ute i god tid för en gångs skull!
(Är det vuxenpoäng på att handla julklappar tidigare än dagen innan julafton?!)

Julstämningen börjar verkligen komma nu.
Jag drack säsongens första glögg i söndags.
Jag har handlat hem apelsiner och clementiner och hyacinter i mängder.
(Älskar, älskar, älskar hyacinter!)
I Gamla stans tunnelbanestation luktar det inte nybakade kanelbullar längre, utan lussekatter!
Hela stan börjar fyllas med julgranar, julpynt, julbelysning, julmarknader, jultomtar, bjällerklang och brända mandlar.
För att inte tala om alla som samlar vuxenpoäng genom att redan nu vara ute och handla julklappar. Det klafsiga snöslasket till trots.
I love it!

Och nu, mitt i allt julkrimskrams, har jag Per Gessles nya singel Silly really på hjärnan.
Det räcker med att man hör den låten en gång, sen sitter den fast!
It's... silly really.

... jag är en händig tjej!

Ja det är jag faktiskt! Här behövs ingen karlakarl, oh nej! Jag klarar mej själv!
Det har nog med generna att göra.
Och min uppväxt.
Bank, bank!
Skrap, skrap!
Spackel, spackel!
Måla, måla!
Alla dessa ljud från min uppväxt. Trygga ljud!
Pappa har hamrat och snickrat, mamma har målat och planerat.
Och vi barn, vi har tittat på, hjälpt till och lärt oss!

Jag tycker det är härligt! Ibland känner jag bara en enorm lust att få bygga och fixa och renovera och måla. Skaffa ett hus eller en lägenhet och bara gå loss med penslar och hammare! Haha! Den tiden kommer väl... nån gång.
När jag var mindre satte jag mej på tvären och ville absolut inte bli som mamma och pappa.
Jag ville ha ett toppmodernt hus.
Med toppmoderna möbler.
Allt skulle vara klart från början.
Men nu.
NU kan jag inte förstå att jag tänkte så. Nu tänker jag tvärtom.
Nu inspireras jag av mamma och pappas kreativitet och förmåga att förvandla miljöer till sina egna!
Nu är jag så glad att jag fått det med mej i bagaget från dom.

Jag är en händig tjej.
Tack vare dom!

En liten hälsning till lillebror Pelle.
Saknar honom så mycket här i storstan!

Pelle - jag är så glad att du är bättre nu! Va orolig innan! Längtar tills vi kan sjunga ihop igen!

Jag saknar dom! Dom små kissekatterna. Kittarna. Älsklingarna! Mina små ullbollar!
Men jag tror dom har det bra...
Fast jag saknar. Jättemycket!

Jag älskar katter!
Om jag någon gång skaffar djur igen kommer det bli katt.
Det är något speciellt med katter. Dom känner av så mycket, det känns som dom har ett sjätte sinne. Och det känns som att dom faktiskt förstår en.

Kattminne 1.
Några år sedan. Det var kväll. Jag var ledsen och låg i sängen och grät. (kommer inte ihåg varför). Lilla Nikki hoppar upp i sängen och tittar på mej med sina stora, bruna ögon. Han nosar lite försiktigt på mej. Sen lägger han sej tätt intill mej. Purrar lite och stryker sitt huvud mot min arm. Sen lägger han sin vita tass på min hand! Som om han ville trösta. Jag kommer aldrig glömma det. För jag kände verkligen att han visste att jag var ledsen. Trots att vi inte kunde kommunicera genom ord, så gav han mej den trösten jag behövde.
Han låg där brevid mej och gjorde mej glad... Fina, fina Nikki!



Kattminne 2.
Även detta några år sedan. Lilla, söta Tussen låg i sängen och jag satt brevid och klappade henne. Jag satt och sjöng (som alltid!) och när jag började sjunga en viss låt vaknade Tussen! Hon ställde sej upp i sängen och började trampa i täcket med framtassarna, runt, runt som i en cirkel. Och så hörde man purr, purr, purr. När sången var slut och det blev tyst stannade hon upp! Tittade upp på mej med sina gröna ögon, som att hon ville nåt. Så jag började sjunga den där sången igen, och vips så började hon trampa i cirkel igen! Hihi.
Jag testade flera gånger att sluta sjunga och varje gång stannade hon.
Tydligen gillade hon just den sången. Det var så himla gulligt!



Älskar dom!

Brustet hjärta.
Krossat hjärta.
I tusen bitar. En miljon bitar!

Men det går att laga.

Tid. Ta dej tid att läka. Det får ta hur lång tid som helst. Vissa behöver mer tid än andra, men ta den tid du behöver. Låter kanske som en klyscha att tiden läker alla sår... men det gör den faktiskt!

Gråt. Att gråta är helande. Det rensar ut. Var inte rädd för att gråta!

Vänner. Umgås med dom. Ring dom. Prata med dom. Älta med dom. Gråt ut på deras axlar. Vänner är det bästa botemedlet mot brustna hjärtan. Du är inte ensam!

Aktivera dej. Gör saker, även om det ibland tar emot. Gå ut! Sitt inte inne och göm dej. Hitta på roliga saker med personer du gillar. Bio, middagar, fest, promenader, filmkvällar, baka, ha snöbollskrig... vad som helst!

Skratta. Att skratta är som balsam för själen! Skratta mycket! Umgås med människor som får dej att skratta.

Ät. Jag menar inte att du ska tröstäta. Det jag menar är att du inte ska sluta äta. Ofta har man ingen aptit när man är heartbroken, men tvinga dej själv att äta ändå! Det är viktigt!

Bearbeta. Skriv. Sjung. Dansa. Måla. Bearbeta känslorna på ditt sätt.

Rensa. När du är redo, ta bort sms, kort, mail, söta lappar osv. från personen. Rensa bort alla minnen. Du behöver inte slänga dom eller bränna upp dom, men lägg dom i en låda.

Ta hand om dej själv. Var ego. Gör saker du vill göra och skäm bort dej själv!

Ibland är det svårt att tro att man kan gå vidare.
Men det går om man bara vill.
Låt dej inte tryckas ner. Var stark.
Brustet hjärta går att laga.
Låt det bara ta tid.

Och när man minst anar det...
Helt igen!

...eller Esters the och kaffehandel som det heter ligger på Folkungagatan 95, och är helt klart ett av mina absoluta favoritcaféer här i Stockholm.
Så fort man kommer innanför dörren känner man doften av te och kaffe.
Hembakat bröd. Godaste vaniljbullarna!
Gammaldags miljö. Lugn och ro. Mysigt.
En liten oas mitt i stan!
Jag återkommer dit väldigt ofta.
Och idag när den första snön hade kommit och det var lite julig känsla i luften drog jag med mej min vän Niklas dit. Så skönt att sitta inne i värmen med en stor kopp grönt te och bara umgås!

Varje gång jag går till Esters blir jag kvar i flera timmar.
Jag trivs där. Känner mej lugn där inne.
Och så älskar jag att fika!
Älskar när man får välja mellan massa olika tesorter. För det finns verkligen hur många som helst! Och när allt är sådär gott hembakat! Det är man verkligen inte bortskämd med här i Stockholm.

Så gå till Esters och fika! Jag rekommenderar verkligen det stället - helt underbart!

Öppettider: måndag stängt, tisdag-fredag 10-18, lördag 11-17, söndag 12-16.
På fredagar och lördagar severar dom även afternoon tea med scones, marmelad och ost!

Jag drömde inte alls det jag ville drömma om inatt.
Istället var det en helt förvirrande, konstig dröm som inte alls hade nåt sammanhang.

"Vem får bo i drömmen du drömmer?"

Och när jag tittade ut imorse fick jag en chock.
SNÖ!
Allt var vitt, vitt, vitt.
Snön yrde i luften och låg som puder på alla taken.
Vackert!
Hoppas det är kramsnö...


Utsikt över Söder - Globen ser ut som en stor snöboll.

Det är så härligt med drömmar!
Inatt hamnade jag i en dröm som jag verkligen gillade! Låg förmodligen och log i sömnen.
Och sen vaknade jag.
Glad.
Det roliga är ju att man faktiskt lever ett extra litet liv där i drömmarnas land. Okej, det är ju inte verklighet, men det känns ju som det just då. Och ibland känns det så otroligt verkligt!

Jag kommer nästan alltid ihåg mina drömmar. Ofta in i minsta detalj.
Ibland kan jag till och med bestämma mej för att somna om och drömma vidare. Bara börja igen där drömmen slutade.
Har en vän som aldrig kommer ihåg sina drömmar. Undrar vad det beror på? Att vissa minns och andra inte? Kanske har det att göra med hur djupt man sover. Jag sover inte alls djupt. Minsta lilla grej kan få mej att vakna...

Drömmarna - vårt parallella liv.
Där man kan göra helt galna saker.
Där man kan få sina önskningar uppfyllda.
Varje natt!

Men så finns dom där drömmarna man önskade var sanna. Som känns så verkliga när man drömmer dom.
Så verkliga att man tror att det hänt på riktigt när man vaknar!
Överlycklig! Yes!!
Och sen...
Verkligheten gör sej påmind. Insikt.
Det var bara en dröm.

Verkligheten ser helt annorlunda ut.
Men ibland är inte det en dålig sak. Ibland är det tvärtom - en lättnad att vakna upp!
Det är det som är charmen med drömmar.
Dom liksom lever sitt eget liv. Men utifrån min verklighet, mina tankar och erfarenheter. Där under natten bearbetar man saker som behövs bearbetas. Ganska häftigt egentligen!

Man kanske inte kan styra sina drömmar.
Men inatt vet jag i alla fall vad jag skulle vilja drömma om...

Följ min blogg med bloglovin

Jag längtar till Sandvik.
Vackra, vackra Sanvik. Och havet. Jag vill gå på stranden och plocka stenar i olika former.
Det är så harmoniskt där. Lugnt och stilla.
Och om det är kallt kan man sitta inne framför brasan och lyssna på bra musik.
Ro för själen.
Ingen stress.
Bara umgås, laga god mat, höra vinden och bruset utanför. Sprakandet från elden.
Åhh!

Igår släpptes Ulf Lundells nya skiva Omaha.

Låtlista:
Omaha
Butiken
Hitza hitz
Lär dej älska mörkret
Lilla kärleken
Underbar morgon
Rik man
Pissväderspolska
Spike
Under natten regn
Din tid är ute
På ett vallmofält
Innan 20 på 19
Tillbaka till världen
Koltrastsången

Att sakna någon och att längta efter någon är inte samma sak.
Om man längtar efter någon är det för att man vet att personen finns där. Bara inte just här, just nu.
Om man saknar någon är det oftast för att personen inte finns där... och kanske aldrig kommer göra det heller.

Saknad är sorgligt.
Längtan är hoppfullt.

Men saknad kan vara bra också. Ibland behöver man sakna för att förstå hur mycket man tycker om någon.
Ibland kan saknad faktiskt övergå i längtan, och tvärtom.
Dom går liksom hand i hand.

Just nu saknar jag någon. Och längtar efter någon.
Jag saknar nog några stycken när jag tänker efter. Och längtar efter många, många.

"Du kan få himlen och månen
Jag plockar ner den till dej
Och marken som du går på
Jag ger den till dej
Och snön som faller sakta
och skaren över jorden
För jag älskar dej
Ja, jag älskar dej
mer än någon borde

Och jag önskar av mitt hjärta
att det var lugn och ro i världen
Att tiderna förändras
mot mänskligare värden
Och det är så mycket jag vill säga dej
innan det blir dag
innan dess december
dragit sitt sista andetag

Men kom och sätt dej här intill mej
Vi hoppar över orden
Du är vacker
ja, du är vacker
Det vackraste på jorden..."



Igår kom solen fram och fick världen att se så vacker ut! Det behövdes. Jag fick ny energi.
Idag gråter himmelen igen. Regn, vind, kyla. Och allt är bara sådär grått, grått, grått.
Så ikväll blir det en kopp varm choklad och ett stort täcke.
Kanske nån bra film! Skönt!
Texten ovan har jag förresten inte skrivit själv, men det är en av mina favoriter.
Ord som värmer. Det behövs idag, för jag fryser!

Det finns dom som tycker att homosexualitet är onormalt.
Onormalt?!
Det får mej att fundera. Vad är "normalt"? Vem bestämmer vad som är "normalt"?

Alla är normala. Alla är onormala. Alla är individer. Människor. Unika. Värdefulla.
Lika värdefulla. Alla har samma värde.
Oavsett sexualitet. Hudfärg. Politisk ställning. Kultur. Vi är ju alla människor.

Dom som hävdar att homosexualitet är onormalt använder sej ofta av argumentet att människan är den enda levande varelsen på jorden som är det. Att det inte förekommer i djurriket och därför inte är naturligt.
Jävla skitsnack!
Det finns visst i djurriket! Forskningen tyder på att det både är vanligt och utbrett. Och nu börjar det komma fram i rampljuset. Djuren har kommit ut ur garderoben!

På Naturhistoriska muséet här i Stockholm visas just nu en utställning som heter "Rainbow Animals".
Homosexualitet har dokumenterats hos mer än 1500 olika arter i djurvärlden och utställningen visar ett urval av dessa. Det handlar inte bara om tillfälliga homosexuella förbindelser, utan också om par som håller ihop livet ut.
Så gå och se!

Vad finns det nu för argument kvar?
Finns det egentligen några argument alls för att kalla en viss typ av kärlek för onormal?
Nej!
Kärlek ser ut på olika sätt. Kärlek är naturligt. Och vackert!
Det skadar ingen att en del människor och djur är homosexuella. Det som egentligen är onormalt i allt det här är egentligen att vissa människor tar sej rätten att kalla det onormalt. Att vissa människor ser sej själva som normen. Att vissa människor delar in folk i olika grupper och sedan dömer dem utifrån det. Det är farligt. Det kan skada andra! Och det gör mej så arg!

Jag längtar till den dagen då grupperingar inte finns mer.
Till den dagen då all trångsynthet och alla fördomar är borta.
Då vi ser bortom människans sexualitet, kultur eller hudfärg och istället fokuserar på en sak.
Att vi alla tillhör samma grupp.
En grupp som kallas:
Människor.

Citat från Ernst:

"Man känner sej aldrig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen"

Jag plockade precis ut en bybakat bröd ur ugnen.
Och ja. Jag känner mej... rik!

(och hungrig)

"I always wished that I could find
someone as beautiful as you
But in the process I forgot
that I was special too

I always wished that I could find
someone as talented as you
But in the process I forgot
that I was just as good as you"

Jämlikhet. Det är något att sträva efter i ett förhållande.
Både när det gäller vänskap och kärlek.
Man ska aldrig acceptera att någon trycker ner en. Aldrig tro att man är sämre än personen vid sin sida.
Man ska vara beredd att ge lika mycket som man får.
Men också kunna kräva att få tillbaka lika mycket som man ger.

Glöm inte bort ditt eget värde! Det är viktigt.

Det är många som gör slut just nu.
En göra-slut-boom!
Konstigt att det är sådär... att när en börjar så gör fler och fler samma sak.
Är det slumpen?
Jag vet inte.

Det gör mej bara ont att se vänner ledsna. Besvikna. Svikna.
Jag lider med dom. Det är så svårt när människor man älskar lämnar en. Oavsett hur det går till. Oavsett om man blir lämnad eller om man är den som lämnar. Det är alltid svårt, men på olika sätt.

Och den där obotliga romantikern som bor inom mej förstår ingenting.
Lämna någon man älskar?! - VA??!
Men ibland är det så... Ibland kanske det är ett måste.

Denna ständiga bergochdalbana av upp och nergångar. Lycka och olycka.
Snabba kast ibland!
När man minst anar det... då passar livet på att jävlas med en.
Och det blir inte alltid som man önskar.

"Isn't that all life really is, a bunch of have nots
And the gods will laugh when you think you've found your lot
And take it all away..."

Men jag vill tro.
Måste tro att det finns en mening med allt. På nåt sätt...

Jag önskar mej ett piano.
Och en större lägenhet att ha pianot i.
Fast strunt i det förresten, man kan nog klämma in ett piano här på mina 20 kvm om man bara vill. Det skulle vara så hjärtligt välkommet! För då skulle jag kunna sitta där och plinka...
och sjunga!
Sjunga, sjunga, sjunga, sjunga!
Att sjunga är lika viktigt för mej som syre.
Att sjunga är... mitt liv. Det är jag.

Jag kan inte spela så bra piano.
Bara enkla ackord... Har lärt mej det för att kunna kompa mej själv.
Det är roligare att sjunga med instrument än a capella.
Man får mer känsla...

Ett piano.
Åååhh!
Tänk om jag hade varit en gitarrtjej istället. Hade ju varit lite smidigare...
Men nu är det inte så. Nu är det ett piano som gäller.
Ett piano och min passion.
Min sång, mitt syre.

Om jag kunde vrida tiden tillbaka så skulle jag stå i Globen just nu...
I mörkret, med kamerablixtarna som blinkande stjärnor.
En strålkastare mot mitten. Ljuset på Chris Martin vid pianot.
Han spelar... Sjunger.
"And the hardest part was letting go not taking part, was the hardest part"
Och alla sjunger med. Alla kan texten.
Och alla sjunger så fint dom bara kan.
Det är då magin händer. Ingenting annat existerar i det ögonblicket.
Pianot. Rösten. Stjärnorna. Och vi.
Drygt 14000 personer sjunger samma text och samma melodi.
Blir till en enda stark röst tillsammans.
Magi.
"And the hardest part was letting go not taking part, you really broke my heart"
Jag vill tillbaka dit nu!
Coldplay.
Rysningarna längs ryggraden.
Helt underbart!!

Jag tänker mycket.
Ibland alldeles för mycket!

"So you found a girl who thinks really deep thoughts,
what's so amazing about really deep thoughts..."

Men trots detta...
Trots att jag tänker hur mycket som helst på olika saker så
kan jag inte tänka innan jag pratar!

Nää då!
Jag pratar först. Tänker sen.
Tänker en massa sen!! "Vad sa jag nu egentligen?! Hur tolkades det?! Fan!"
Hamnar lätt i pinsamma situationer på grund av detta.
Ibland kan jag till och med som i slow motion höra min mun säga saker jag inte alls hade tänkt och samtidigt som orden kommer ut tänker jag "Nej, nej, neeeej!! STOPP!!"
Fast då är det ju redan för sent såklart.

Önskar att jag var en av dom som väger varenda ord på guldvåg innan dom talar.
Jag har verkligen försökt.
Det går ibland, men inte alltid!
När jag minst anar det hör jag den där rösten i slow motion. Min röst.
Bla, bla, bla.
Och sen blir det dags för tänkandet igen.
...Oh crap!

Jag fikade med en vän idag.
Vi pratade om kärlek.
Att man ger upp kärleken alldeles för lätt. Det är ingen som kämpar längre!
Minsta lilla motgång, minsta lilla svacka och man ger upp.
Varför är det så?
Är kärleken till en annan människa inte värd att kämpa för längre?

"Oh these little earthquakes, here we go again
Oh these little earthquakes
doesn't take much to rip us into pieces..."

Vi har så otroligt höga krav på lycka!
Ständig lycka!
Det kravet går inte att uppnå. I perioder, självklart. Men inte alltid!
Livet går ju upp och ner. Så också kärleken.
Och när man är nere kan man alltid trösta sej med att det inte kommer vara så för alltid. Det kommer gå uppåt igen! Om man bara kämpar!
Men istället ger man upp.
Gör slut. Skiljer sej. Flyttar isär.
Förlorar någon man älskat (älskar!).
Hittar någon ny.
Nyförälskelse.
KICK!
Kärleksrus och lycka.
Ett tag.
Sen blir det också vardag.
Förr eller senare hamnar man i en svacka.
Återigen kommer frågan: ska vi klara oss ur det här, eller ska vi ge upp?
Tillbaka på ruta ett.
Det finns nog inget par som inte har haft svackor. Hur man en letar kommer man aldrig hitta det ultimata, ständigt lyckliga förhållandet. Det finns inte!

Men många gånger är det faktiskt på vägen ut ur motgångarna det händer saker... Både med en själv och med ens relationer. Man blir starkare. Lär känna varann på ett helt annat plan. Stärker sina band till varann.
Om man väl tagit sej ur en kris tillsammans med någon får man den där kicken igen!
Det gäller bara att se en väg ut.
Och att uppskatta även det lilla i den allra vardagligaste vardagen.
Om man älskar någon borde det väl vara självklart. Även om det ibland är svårt.

Jag menar såklart inte att man ska leva i ett förhållande man inte mår bra i.
Men i många fall kan det vara värt några extra chanser. Prova igen!
Gräset är faktiskt inte alltid grönare på andra sidan!
Och den där personen du har vid din sida kanske är värd att kämpa för!

För några år sen såg jag flera program på tv om att apornas liv är i fara på grund av att regnskogen skövlas runt om i världen. Det gjorde ont i mitt hjärta... Vi måste rädda aporna!

Nu läste jag om det igen.
Orangutangerna har minskat i antal med 50 procent de senaste 50 åren!!! Forskarna slår larm om att de kan vara helt utrotade om bara 10-15 år om det fortsätter i den här takten!
Anledningen:
Regnskogen skövlas.
Träet blir till golv och möbler i Europa! Golv och möbler!!
Regnskogsmarken omvandlas sedan till oljepalmsplantager.
Palmolja. På förpackningarna står det ofta vegetabiliskt fett, som det också kallas.
Finns i t.ex. margarin (utom bregott), chips, choklad, kex och nachos. Det finns också i en del kosmetika, hudkrämer och rengöringsmedel.

På grund av detta släcker vi liv.

Malaysia är det land som exporterar mest palmolja. På Borneo är hälften av den 55 miljoner år gamla regnskogen redan borta! På Sumatra finns knappt någon skog kvar alls!
Och snart försvinner även djuren.
Det är inte bara aporna som drabbas.
Tigern.
Den asiatiska elefanten.
Noshörningen.
Alla är de på väg att utrotas!
För att vi ska ha snygga golv. Möbler. Kunna äta fetter som inte ens är bra för oss.
Jag kan inte förstå det!!

Ibland känner man sej så liten som enskild individ.
Hopplöshet och maktlöshet. Vad kan lilla jag göra?
Men "lilla jag" kan också påverka. Det är inte bara återförsäljare och investerare som kan ställa krav på hur producenterna odlar. Vi konsumenter kan också ställa krav!
Och vi kan tänka på vad vi köper.
* Försök undvika produkter som innehåller palmolja.
* Köp ekologiska varor.
* Köp aldrig golv eller möbler av tropiska träslag!

Det finns också organisationer som kämpar för orangutangernas överlevnad.
Stöd dom och läs mer på www.wwf.se och www.orangutanger.se

Min vän Oscar och jag skulle fika idag.
Jag kände mej halvdöd efter nattens äventyr (dans o mycket sen hemkomst). Gick mest omkring som en zombie på Söders vackra gator.
Vi bestämde oss för ett café som heter Svart Kaffe.
Oscar berättade att Tomas Di Leva alltid fikar där. Och mycket riktigt: där satt han! I en lila klänning. Och en riktig månblomma till kvinna vid sin sida, även hon i lila kläder.
Det fanns ett bord ledigt!
Så Oscar la dit sin väska för att markera att vi skulle sitta där. Sen ställde vi oss i kön.
Dock hann vi inte ens komma fram förrän vi märkte att bordet hade blivit upptaget, trots revirmarkeringen. Jaha! Bara att tänka om. Gå nån annanstans.
Oscar skickade in mej till det nu upptagna bordet för att hämta väskan. (Fattar inte riktigt varför han gav uppdraget till mej, det hade han väl kunnat göra själv?!)
Så jag gick in i rummet. Ser mej omkring. Di Leva till vänster. Paret som snott vårt bort till höger - en tjej och en kille. Lite konstnärliga sådär. Dom höll om varann. Får syn på Oscars tygpåse, som tjejen konstigt nog håller handen om. Vad konstigt, så gör man väl ändå inte med någon annans väska?!
Går fram mot väskan.
Trött. Lite zombievarning.
Tittar inte ens på tjejen utan sträcker mej bara fram efter väskan.
Hinner nästan ta den från henne.... men hejdar mej snabbt då hon rycker den till sej, tittar på mej med ond blick och säger:
"Den är faktiskt MIN!"

Och helt plötsligt vaknar jag upp ur mitt drömlika tillstånd. Ber om ursäkt så mycket man bara hinner på några få sekunder innan jag sjunker genom jorden och går under! Pinsamt!
Oscar pekade febrilt på stolen brevid.
"Annie!! DÄR är väskan!"
Åhh den såg ju så lik ut!
Nästan likadan!
Nästan...
Fan också!

Di Leva såg oss fly från caféet.
Jag skyller på tröttheten.
Gillade Svart Kaffe... men dit kommer jag inte gå in igen. Inte imorgon iallafall...
Fast jag fnissar lite vid tanken på vilken syn det måste ha varit.
När jag försökte sno åt mej hennes väska, som hon dessutom höll om!
Min utsträckta hand, min sovande blick... zombie!

Det fick bli underbara Louie Louie istället.
Mys med macka och skön musik på hög volym.
Jag börjar vakna nu...

Med tanke på inlägget jag skrev om att vara sej själv...
Jag fick ett citat av pappa för ett tag sen som löd:

"Be yourself - everybody else is already taken"

Mycket kloka ord tycker jag.
Så nu har jag satt upp detta citat på kylskåpsdörren.
Tack paps!

Det finns människor som påstår att dom inte kan gråta.
Jag är inte en av dom!
Tvärtom så svämmar jag över ibland!
Drowning in an ocean of emotion...

Jag har väldigt lätt för att bli rörd. Om jag ser ett drama så gråter jag. Om jag ser en romantisk komedi så gråter jag. Happy endings, tragic endings... spelar ingen roll. Jag lipar som en sill!
Det är ju iochförsig skillnad på lyckotårar och tårar av sorg, men i alla fall.
Jag är även en sån som skrattar alldeles för högt åt i princip alla skämt, inklusive mina egna! Ju sämre desto bättre!
Om nånting skrämmer mej så skriker jag rätt ut. (även i en biosalong)
Och om jag blir förbannad så blir jag Förbannad med stort F!

Kanske är det just därför som jag aldrig kan dölja hur jag mår eller känner mej.
Det står liksom skrivet i pannan på mej.
Hur jag än försöker går det inte... jag blir genomskådad varje gång!
Det märks om jag är sur.
Om jag har nånting överraskande att berätta.
Om jag är ledsen.
Om jag är kär...

Kanske är det inte så dumt alla gånger... Det finns ju så mycket inom oss som bubblar.
Kanske är det lika bra att släppa ut det. Annars ligger det ju bara där under ytan och tär på oss. Sen är det upp till var och en hur man visar sina känslor... Men att aldrig gråta. Aldrig! Går det?!

Big girls don't cry.
Boys don't cry.
Bullshit!

Släpp ut det bara!


(och jag saknar...)

Jag och en vän pratade om det här med tiden.
Att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir...
Det är ju faktiskt så!
Tänk när man var liten... Då kändes sommarlovet hur långt som helst! Nu bara flyger det förbi.

Men jag tror det har att göra med nuet.
Som barn levde man i nuet - tog tillvara på stunden. Just NU!
Men ju äldre man blir desto mer lever man i framtiden, snart, sen, förut, då, det som varit... och om man har tur, kanske lite, liiiite i nuet. Vi planerar så mycket. Blickar framåt! Vi ser tillbaka på det som varit. Minnen!
Så mycket kretsar kring det som skett eller ska ske att vi glömmer det som sker.
Vi glömmer livet som pågår just nu. NU!
Och eftersom vi lever flera månader framåt hela tiden är det kanske inte så konstigt att tiden går fort. Eller upplevs gå fort.

Samhället spelar också en roll i allt planerande.
Redan i oktober börjar pepparkakor och julmust och julgranskulor finnas i affärerna. Och julen hinner inte ens sluta innan det är dags för semlor! Och sen kommer påsken, ungefär två månader i förväg. På med nya etiketter på julmusten, och vips blev det påskmust! Som snabbt ersätts av sill och nubbe och björkris och studenter! Till och med jordgubbarna blir mogna innan sommaren. Sen hinner löven knappt gulna innan det är halloween. Och så dags för jul igen. Nu är det jul igen, och igen, och igen... och igen!
Och helt plötsligt gick åren! Poff, pang, boom!

Men när man var liten.
Då tog man sej tid.
Nu leker jag.
Nu äter jag.
Nu (den 24 december) är det jul.

Ibland är det synd att barnasinnet suddas ut mer och mer.
En liten gnutta kunde väl få vara kvar?!
Självklart kan allt planerande vara bra också... kanske nödvändigt till och med.
Men att medvetet försöka slappna av och leva i nuet - det borde vi kunna lite då och då.
Kunna ta tillvara på ögonblick som aldrig kommer tillbaka.
Inte alltid tänka: Vad ska jag göra sen?!

Annars kanske man missar... livet.

Äntligen! Jag är så glad!
Det här är ett historiskt ögonblick!
Ett bevis på att världen går i rätt riktning mot att sudda ut gränserna och inte se till det yttre utan till insidan.
Inatt föddes hoppet för många människor. Jag läste att många resonerade såhär:
"Om Obama blir president betyder det att jag kan lyckas med vad jag vill!"
Inatt segrade demokratin!

Jag hoppas, hoppas och tror att den här mannen kan ställa saker och ting till rätta, även om det inte är någon lätt uppgift.
Jag hoppas!
Och för att citera Obama själv:

"Yes, we can. Yes, we can change. Yes, we can.
(...)
And where we are met with cynicism and doubt and fear and those who tell us that we can't,
we will respond with that timeless creed that sums up the spirit of the American people in three simple words:
Yes, we can."

Jag stod och borstade tänderna när den här dikten plötsligt poppade upp i mitt huvud.
Som en blixt från klar himmel kom orden fram - orden som jag lärde mej för många år sen...
Jag kan den fortfarande.
En av mina favoritdikter!
Tidlös.
Viktig.
Jag ryser.
Tänk att ord kan få en att rysa. För att dom är så vackra. Eller för att dom berör...

När jag var tonåring läste jag den här dikten om och om igen. Helt allvarlig. På fullaste allvar. Nu när jag läser den igen gör jag det på samma sätt. Den ska tas på allvar! Den handlar ju om det viktigaste av allt här i livet. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.
En sak.
Det behöver inte vara en stor sak.
Små saker gör också skillnad.
Det gäller bara att se sej om. Se vad man kan göra för någon annan.
Det finns många sätt.
Och det kan beröra någon som är nära... eller någon i ett annat land långt bort.

Den här dikten som Stig Dagerman skrev för längesen satte sej fast i mitt inre för många år sen.
Och idag plockade jag fram den.
Helt omedvetet.
Och jag kan den fortfarande...

Solen har hälsat på Stockholm hela helgen. Så även denna måndag.
Jag ville bara ut, ut, ut!!
Det gör inget att det är isande kallt mot kinderna, bara det är sol!
Gick en lång promenad längs Kungsholmsstrand. Min favoritpromenad. Det är så vackert!
Med Mark Knopfler i lurarna...
"I love you like the stars above, I love you til I die..."
Solen i ögonen. Vinden i håret.
Jag sjöng med inombords!
"And I'm just high on the world..."
Och det gick bara inte att sluta le. För allt va så underbart idag! Och jag älskar att bara gå och gå dit benen leder mej för stunden. Jag gick där solen var.
Och träden bugade sej över vattnet.
Och i öronen hördes elgitarrer...
"Sultans of swing"
"Tunnel of love"
"Romeo and Juliet"
Sen när jag svängde av mot Västerbron såg jag ut över vattnet. Mot Riddarholmen som badade i solljus och öder - älskade Söder! Jag bara älskar Stockholm just nu! Vackra, vackra stad!

Jag gick länge idag. Hade kunnat fortsätta flera mil..
Mina ben var starka, nästan sprittande!
Så som det nästan bara känns på våren...

Men solen gör en stark. Och lycklig.
"And it looks so pretty to me, just like it always did..."
Och ibland är det så befriande att bara promenera alldeles ensam.
... Med musiken som enda sällskap.
"And it looks so pretty to me, just like it always did..."

"Om du kommer ihåg det var nästan igår
Du var oemotståndlig i ditt bruna hår
Om du kommer ihåg vad du kände just då, du visste från början det skulle bli vi två
om du kommer ihåg det var nästan igår
Och jag kommer ihåg hur mitt hjärta det slog
hur fingrarna sökte, hur läpparna log
Och jag kommer ihåg vad jag tänkte just då, jag tror att du anade det skulle bli vi två
Jag kan komma ihåg det var nästan igår

Vi var tillsammans hela natten du och jag
Jag minns du sa att du var ensam liksom jag
och jag minns den första gången dina ögon svarade ja

Och jag kommer ihåg nästan nu, nästan här
Det sägs att tiden står stilla när man blir kär
Och jag kommer ihåg vad jag önskade just då, att tiden stod stilla i månader, år
Jag kan komma ihåg det var nästan igår

Och vi dansade hela natten du och jag
jag minns du sa du bodde ensam liksom jag
och jag minns den första gången dina ögon svarade ja..."

Åhh! Det här är en sån bra beskrivning av kärleken.
Finaste, finaste texten! 
Och om jag någon gång gifter mej, då vill jag ha den här sången på bröllopet.