Annie by Heart

Att vi har en internationell kvinnodag i kalendern vittnar om att samhället inte är jämställt än.

Sverige räknas som ett av världens mest jämställda länder.
Varför finns då fortfarande kvinnodagen?
Känns inte det lite gammaldags?
Jag förstår att den en gång tjänade sitt syfte. Men nu. 2011?

Ännu en av många bäckar små som förstärker skillnaderna.
Som delar upp människor.
Visst vill jag hylla kvinnor.
Men jag vill hylla män också.

Tycker det borde heta internationella människodagen istället.
En dag att hylla alla människor.
Oavsett kön. Kulturell tillhörighet. Sexualitet.
En dag för alla personligheter.
... Eller varför bara en dag förresten?!
Alla dagar borde vara sådana dagar.

Så länge vi särbehandlar - i stor och i smått - kommer det inte bli jämställt.

Idag firar jag semlans dag istället.
Den är till för alla!

Jag är förbannad.

Förbannad för att människan leker Gud.
För att vi tror att den här planeten är vår och bara vår.
För att vi tror att vi kan bestämma över djuren och naturen.
Och förbannad för vår girighet.
För att allt alltid handlar om pengar.
Pengar, pengar, pengar.

Allt liv på vår planet finns till av en anledning.
Allt och alla ingår i ekosystemet.
Och tack vare det kan vi leva här.
Det är fantastiskt när man tänker på det.
Som ett mirakel nästan.
Tänk alla pusselbitar som finns för att vi ska kunna existera.
Det är närapå oförståeligt att allt fungerar.

I flera miljoner år har djur och natur levt i harmoni med varandra.
Tills människan kom.
Vi är jordens största fiende.
Och därmed också vår egen största fiende.

Djur utrotas och skogar skövlas.
Havet och luften förorenas.
Och allt för att tjäna pengar.
Systemet håller på att rubbas för att vi inte är nöjda.
För att vi hela tiden bara tänker på oss själva.
Behöver vi verkligen äta hajfenssoppa?
Behöver vi bära päls?
Behöver vi laga mat med palmolja i?
Och så vidare.
Listan kan göras lång.


Det värsta av allt är
att människan vet vad hon gör.
Vi vet vad vi ställer till med.
Vi är smarta nog att kunna förstå och se framåt.
Ändå gör vi det.
Ändå förstör vi vår jord mer och mer för varje dag.
Istället för att leva i samspel med naturen så går vi emot den.
Som ett tredje världskrig.
Där människan är den ena parten. Och moder jord den andra.

Vi är inte så intelligenta som vi vill tro.
Vår egoism kommer leda till vår egen undergång.

Däremot ska man inte ge upp hoppet.
Om att vi en dag ska öppna ögonen.
Och att vi en dag gör något åt saken.

Tills dess kommer jag vara förbannad.
Och göra allt jag själv kan för att påverka.




Foto: Mattias Klum

Helena Bergström var i blåsväder förra veckan.
Och visst är det härligt uppfriskande med en människa som vågar säga vad hon tycker.
Som talar ur hjärtat och står upp för sina åsikter.
Utan att sen ta fram den klassiska svenska skämskudden.
Utan att ångra sina uttalanden i efterhand.
Och skylla på felcitat.
Istället höll hon huvudet högt och fortsatte debatten både i tv och tidningar.

Det är bra.
Och det behövs i vårt timida samhälle där ingen vågar sticka ut hakan.

När någon väl gör det så blir det ramaskri direkt.
Pressarna går varma.
- OJ någon vågar säga ifrån! Oh my God!
- Det blir morgondagens löpsedel.
- Och en artikel på det.
- Idag och morgon och gärna en uppföljare dagen efter det.
- Och så Debatt.
- Och krönikor och forum det är fritt fram för åsikter.

Vem håller med?
Vem håller inte med?
Två läger bildas: För och emot.

Och blåsvädret är i full gång.
Storm!

Här i Sverige får vi inte skapa stormar.
Helst inte ens en liten bris.
Vi ska bara tacka och ta emot.
Om vi faller är det bara att resa sej och borsta av sej med ett leende.
Skrubbsåren måste döljas.
Hysch hysch!
Ilska, upprördhet och sorg får inte visas upp offentligt.
Och om man ändå gör det ska man ha goda skäl.
Är man en av Sveriges mest framgångsrika personer har man aldrig goda skäl.
Då ska man bara vara tacksam.

Det tycker jag är fel.
Det är jantelagens regler.
Det är lagen om att ingen får vara bättre än någon annan.
"Eliten" får aldrig klaga. Dom ska vara nöjda och glada. Tacksamma.

Men Helena Bergström vågade.
Och det behövs.
Strunt i rubriker och ramaskrin och hyschanden.
Tala ur skägget!
Annars kommer samhället stå still.

Och en debatt om fin- och fulkultur skulle verkligen vara på sin plats.
För det är ju så.
Publiken tycker en sak, kritikerna ofta en annan.
En statusfråga?
Vems åsikter är mest värda.

Ibland kanske man bara ska strunta i vad de coola recensenterna tycker när de sitter där på sina höga hästar och viftar med pekpinnen, gömda bakom sina coola recensenttitlar.
Ibland kanske folket är de sanna recensenterna. De som röstar med hjärtat.
Publiksiffrorna säger mer än fem getingar, eller plus eller stjärnor.
Uttrycket "folkkär" finns av en anledning.
För när allt kommer omkring är det de filmerna vi minns. De folkkära filmerna.
Precis som de folkkära artisterna nästan aldrig står på podium och tar emot priser. Utan istället ägnar sin tid åt att stå på en scen med tusentals lyckliga och sjungande människor i publiken.
Det måste vara mer värt än alla priser och finkulturtitlar i världen.

Folkkultur är finkultur. All kultur är finkultur. Iallafall i min värld.



Helena Bergström är en fantastisk skådespelerska.

Ska det vara så svårt att visa varandra kärlek.
Och respekt.
Ska det vara så svårt att älska varandra.
Inte hata.

Ska det vara så svårt att inse att vi alla är lika.
Att vi alla är individer.
Av kött och blod.
Med ett hjärta som tickar. Och en själ.
I grund och botten är vi lika.
För vi är alla människor.

Samtidigt är alla olika. Och unika.
Det är det som är så fantastiskt.
Jag skulle inte vilja att alla tänkte och tyckte likadant.
Att alla var stöpta i samma form.
Olikhet är något positivt. Något bra.
Men.
Bara om vi kan acceptera och respektera att det är så.
För så fort den respekten försvinner blir det fel.
Man behöver inte alltid hålla med varandra.
Och det är viktigt att kunna diskutera saker och ting.
Men man måste kunna respektera att alla inte tycker likadant.
Och man måste kunna släppa dom kraven för att världen ska bli en bättre plats.

Vi delar alla på den här jorden.
Därför måste vi försöka hålla ihop. Och samarbeta.
Inte skapa konflikter, utan motverka.
Våld löser inga problem.
Våld föder våld.

En stor del av det lidande som finns skapar vi själva.
Den onda cirkeln skapar vi själva.

Det sägs att människan är den mest intelligenta varelsen på jorden.
Men ibland undrar jag om det är sant.

Kärlek och respekt.
Ska det vara så svårt?



Lika men ändå olika. Olika men ändå lika.

Det gör ont att se The Cove.
Riktigt, riktigt ont. I hjärtat.
Tårarna rann hejdlöst filmen igenom. Och dom rinner fortfarande.
Förkrossad och förbannad.
Jag skäms över att vara människa.
Skäms.

Jag finner inga ord.


Det finns dokumentärer som alla måste se. Även om det gör ont.
The Cove är en av dom.
Det är viktigt att världen får upp ögonen för vad som pågår.
Det är enda sättet.
Och så länge det finns människor som kämpar så finns det hopp.

Se filmen nu:
http://svtplay.se/t/129797/dox




För er som inte vet vad filmen handlar om. I korta drag:

"Oscarvinnande The Cove - delfinbukten, chockade en hel värld.
Den världsberömde delfintränaren Ric O'Barry och hans ocean-team riskerade livet för att avslöja en brutal och dittills dold delfinslakt och det mäktiga maskineriet bakom kulisserna."

---

Hjälp till att stoppa detta. Gå in på följande länkar:

http://takepart.com/thecove
http://www.opsociety.org
http://www.savejapandolphins.org
http://www.nonstopentertainment.com/thecove/


Alla kan göra en insats.

Fredag. Det börjar bli sent.
Jag hör ljudet av en fest någonstans långt bort.
I någon av lägenheterna ovanför kanske.
Avlägsna skratt. Basgången från någon dansmusik. Klirrande glas. Flaskor.
Alla har tydligen inte en lika lugn fredagskväll som jag.

Slutet av oktober.
En av mina favoritmånader. Hela landet är som en enda palett av sprakande färger.
Klaraste rött. Gladaste gul. Passionerat orange.
Det är så vackert ute. Jag vill helst inte gå in!

Igår fick jag än en gång bevisat för mej varför jag tycker så mycket om hösten.
Gick en promenad runt Djurgården.
Det var knappt något folk ute alls. Mötte nästan ingen.
Hörde bara mina egna fotsteg. Andades den friska luften. Lyssnade på fåglarna.
Och bara tittade. På all skönhet. Det var som att gå mitt inne i ett konstverk.

Få årstider är så dramatiskt vackra som hösten.
Och få årstider får mej att vilja promenera i naturen så mycket.
Det gäller att passa på. För när man minst anar det, utan förvarning, så har alla löv fallit till marken. Och då vet man att vintern är nära.
Men nu.
Nu är det fortfarande underbart.

Här kommer bildbevis.

Åhh jag vill resa, resa, RESA.

För snart ett år sen åkte jag på en riktig drömresa.
Som tyvärr slutade mycket tidigare än planerat.
Ibland har man inget val. Hälsan ska alltid gå i första hand.

Men.
Jag är fortfarande ledsen och besviken över det.
Ville så mycket mer.
Det va ju min dröm. Och är fortfarande.
När man har laddat över något så länge är det väldigt jobbigt att låta det rinna ut i sanden...
Jag tror dock att det finns en mening med allt som sker.
Och jag fick mersmak av resandet den tid jag var iväg.
Drömmen finns kvar. Och det är aldrig för sent att sticka iväg igen.

Just nu har jag två drömresor.

* Nya Zeeland. Har alltid varit mitt drömresmål. Så länge jag kan minnas har jag velat åka dit. Det verkar vara ett fantastiskt land. Så vackert. Och så mycket äventyr att göra. Åhh! Dit ska jag nån gång, det bara är så!

* Bila genom USA. Som mamma gjorde på 70-talet. Det skulle vara så häftigt. Bara hyra en bil. Göra upp en rutt. Från öst till väst. Och kanske tillbaka igen. Se så mycket som möjligt. Städer. L.A. New York. Las Vegas. Och så landskapet såklart. Stränderna. Jag vill se allt! Men först måste jag ta körkort. Eller hitta nån medresenär som har... ;)

Nu sitter jag här och drömmer mej bort.
Men känner ingen stress.
När tillfället kommer så tar jag det.
Precis som förra gången. :)

Regnskogen.
Jag tycker så mycket om den!
Önskar att den fick stå kvar. Inte skövlas. Inte jämnas med marken.
Bara stå där i tusentals år till.
Växa och frodas och vara ett hem för massor av djur.

Så vad kan man göra?
Skänka pengar. Köpa en liten bit regnskog.
Men går pengarna fram? Gör det verkligen någon skillnad?

Jag såg ett program på svt för några dagar sen.
"Jag köpte en regnskog"
Det handlade om en kille som tillsammans med sin skolklass hade samlat ihop pengar för att rädda regnskogen. Då var han åtta år. Nu tjugo år senare åkte han till Costa Rica för att se om deras pengar hade gjort någon skillnad. Och det visade sej... att det faktiskt hade det! Deras insamling tillsammans med andra skolbarn runt om i Sverige gjorde skillnad för en del av regnskogen på andra sidan jorden.
Pengarna hade gått till ett projekt där man köpte upp flera hundra gårdar med tillhörande skog och gjorde ett naturreservat av det. Betesmarker och öppna fält fick växa igen. Det tog inte många år innan alla tomma ytor var fyllda med skog igen. Utan naturreservatet hade det varit apelsinodling där nu. Apelsinodling eller ananasodling.
Nu fortsätter kampen om att köpa upp mer regnskog innan dessa odlingar hinner före. Allt som behövs är pengar. Och många bäckar små... som det heter.

Det var en skön känsla.
Att inse att även det lilla kan göra något stort.
Ofta tänker man, vad kan jag ge? Vad kan lilla jag egentligen bidra med?
Men det behöver inte vara mycket.
Om alla skulle ge lite, så skulle det bli mycket.
Det är så man måste tänka.

Skolklassen ordnade en insamling.
Dom såg det stora i det lilla. Och var med och gjorde skillnad.



Foto: Mattias Klum

http://www.raddaregnskog.se/
http://www.wwf.se/v/regnskog/1241122-radda-regnskogen
http://www.barnensregnskog.se/

Inatt ska det regna aska över Stockholm.
Om man ska tro det som står i tidningen.
Konstig tanke att det kan spottas ut aska från jordens innanmäte. Att askan sen kan föras flera hundra mil med vinden. Och landa här. Följa med regndroppar ner till marken.

Samhället är så skört.

Och vi har gjort samhället mer och mer skört.
Nu vilar nästan allt i teknikens händer.
Det är modigt att lägga en hel värld i händerna på maskiner.

Men det är ju utvecklingen.
Det är så det är.
Nu för tiden ska allt gå fort, fort, fort.
Och om det inte går fort så får vi panik!
P a n i k !
Om tågen är försenade.
Om internet är slött.
Om filmens handling inte kommer igång.
Om köerna är långsamma.
Då får vi panik och blir rastlösa. Stirriga och frustrerade.
Vi andas korta snabba andetag.
Hjärtat pickar på. Snabbare och snabbare. Pulsen ökar.
Stress. S t r e s s !

Ett askmoln lamslår en hel värld.
Inte på marken. Nej, i luften.
Och vi människor som inte ens är ämnade att flyga...


Det enda man kan kontrollera är sej själv.
Sin egen andning.
Ta hand om sitt eget hjärta. Sin egen puls.
Hantera sin egen stress.
Och förhoppningsvis.
Ta det lugnt. Koppla av. Leva nu.
L e v a.  N u !

Jag fullkomligt älskar Mattias Klums fotografier!
Helt klart en av mina favoritfotografer.
Han kan konsten att ta naturfotografier som inte bara är vackra, utan som också berör en.

Just nu finns en gratis utomhusutställning med hans foton vid Nybroplan i Stockholm.
(Precis intill Berns och Dramaten.)
Utställningen porträtterar Borneos regnskog och effekterna av klimatförändringarna. Men också hotet som vilar över infödingarna och den biologiska mångfalden på grund av skövlingen av Borneos regnskog.

Det finns så mycket vackra bilder. På djuren, naturen, människorna som lever i ett med den.
Regnskogen är så magisk! Det är lätt att förstå att den liknas vid jordens lungor.
Men det finns också så många hjärtskärande bilder.
På nedbränd skog. Skövlad skog. Djur som lider. Plantage. Död.
Jag gick inte oberörd därifrån.

Det sägs ju att bilder säger mer än tusen ord. Och det är verkligen sant.
Ett foto kan väcka otroligt mycket tankar och känslor.
Tankar och känslor som skakar om. Får en att vakna upp.
Och det är bra. För det är precis det vi människor behöver ibland...


Utställning pågår till 28 mars 2010.
Gå och se!





Mer info och smakprov på fler underbara foton av Mattias Klum, gå in på:
http://www.klum.se/

Avatar.
Jag tycker så mycket om den filmen.
Den är så vacker att titta på!
Själva storyn är egentligen ingen större nyhet.
En modern Pocahontas!

Men särskilt tycker jag om budskapet.
De tydliga samhällskritiska tonerna i filmen.
Älskar tanken att leva i enhet med naturen, att allt är ett evigt kretslopp.
Att vi lever med lånad energi som vi en dag måste ge tillbaka till vår jord. Och alla levande varelser - stora som små - är lika mycket värda.

Önskar så att vi kunde leva i ett med vår jord.
Högakta naturen!
Vara rädda om den...
Önskar verkligen det!

Är det för sent?

Jag tänker tillbaka på bussresan genom Malaysia.
Med rad efter rad av prydligt planterade oljepalmer utanför fönstret.
Mil efter mil, bara palmer. Där det en gång varit ståtlig regnskog. Och liv.
Liv som skövlas bort varje dag.
Överalllt palmer. Eller kalhyggen där det skulle planteras palmer.
Då gjorde det ont i själen.
Då kände jag mej liten som människa.

Vad gör vi med vår jord?
Vad vore vi utan den!?

Jag tar på mej skorna.
Min jacka. Halsduk.
Det regnar.
Men det gör inget, jag har hela skor. Hel jacka.
Jag är varm.

Fyra minuters promenad.
I gott sällskap.
Mot ett café. Beställer muffins.
Gigantiska muffins. En hel måltid nästan.
Massa socker. Choklad. Vaniljkräm.
Och te. Med mjölk.
Bla, bla, bla, bla... babbel om helgens festligheter.
Lyxigheter.
Jag lämnar en tredjedels muffins.
Den är för stor. Orkar inte allt.
Ute regnar det.
Men jag är varm. Inne på caféet med jazzig musik.

Sen till mataffären.
Vad ska jag välja för mat?
Det finns så många val. Så mycket mat.
Beslutsångest.
Lyxångest.
I-landsångest.

Brrr... kallt ute.
Men jag är varm.
Hemma igen.

Min vardag.
En självklarhet för mej.
Lyxtillvaro för någon annan.
Jag har det så bra!
Det glöms bort ibland.

Medan människor svälter.
Flera hundratusen barn tvingas vara soldater.
Medan krig härjar.
Barnarbete.
Människor utnyttjas.
Det knyts mattor. Letas diamanter. Sys kläder.
Till oss i lyxländerna.
Folk bor på gatan.
Säljer sig själva. Sina kroppar.
Orättvisor. Hat. Krig. Svält. Nöd. Död.

Tankeställare.

Det finns dom som tycker att homosexualitet är onormalt.
Onormalt?!
Det får mej att fundera. Vad är "normalt"? Vem bestämmer vad som är "normalt"?

Alla är normala. Alla är onormala. Alla är individer. Människor. Unika. Värdefulla.
Lika värdefulla. Alla har samma värde.
Oavsett sexualitet. Hudfärg. Politisk ställning. Kultur. Vi är ju alla människor.

Dom som hävdar att homosexualitet är onormalt använder sej ofta av argumentet att människan är den enda levande varelsen på jorden som är det. Att det inte förekommer i djurriket och därför inte är naturligt.
Jävla skitsnack!
Det finns visst i djurriket! Forskningen tyder på att det både är vanligt och utbrett. Och nu börjar det komma fram i rampljuset. Djuren har kommit ut ur garderoben!

På Naturhistoriska muséet här i Stockholm visas just nu en utställning som heter "Rainbow Animals".
Homosexualitet har dokumenterats hos mer än 1500 olika arter i djurvärlden och utställningen visar ett urval av dessa. Det handlar inte bara om tillfälliga homosexuella förbindelser, utan också om par som håller ihop livet ut.
Så gå och se!

Vad finns det nu för argument kvar?
Finns det egentligen några argument alls för att kalla en viss typ av kärlek för onormal?
Nej!
Kärlek ser ut på olika sätt. Kärlek är naturligt. Och vackert!
Det skadar ingen att en del människor och djur är homosexuella. Det som egentligen är onormalt i allt det här är egentligen att vissa människor tar sej rätten att kalla det onormalt. Att vissa människor ser sej själva som normen. Att vissa människor delar in folk i olika grupper och sedan dömer dem utifrån det. Det är farligt. Det kan skada andra! Och det gör mej så arg!

Jag längtar till den dagen då grupperingar inte finns mer.
Till den dagen då all trångsynthet och alla fördomar är borta.
Då vi ser bortom människans sexualitet, kultur eller hudfärg och istället fokuserar på en sak.
Att vi alla tillhör samma grupp.
En grupp som kallas:
Människor.

För några år sen såg jag flera program på tv om att apornas liv är i fara på grund av att regnskogen skövlas runt om i världen. Det gjorde ont i mitt hjärta... Vi måste rädda aporna!

Nu läste jag om det igen.
Orangutangerna har minskat i antal med 50 procent de senaste 50 åren!!! Forskarna slår larm om att de kan vara helt utrotade om bara 10-15 år om det fortsätter i den här takten!
Anledningen:
Regnskogen skövlas.
Träet blir till golv och möbler i Europa! Golv och möbler!!
Regnskogsmarken omvandlas sedan till oljepalmsplantager.
Palmolja. På förpackningarna står det ofta vegetabiliskt fett, som det också kallas.
Finns i t.ex. margarin (utom bregott), chips, choklad, kex och nachos. Det finns också i en del kosmetika, hudkrämer och rengöringsmedel.

På grund av detta släcker vi liv.

Malaysia är det land som exporterar mest palmolja. På Borneo är hälften av den 55 miljoner år gamla regnskogen redan borta! På Sumatra finns knappt någon skog kvar alls!
Och snart försvinner även djuren.
Det är inte bara aporna som drabbas.
Tigern.
Den asiatiska elefanten.
Noshörningen.
Alla är de på väg att utrotas!
För att vi ska ha snygga golv. Möbler. Kunna äta fetter som inte ens är bra för oss.
Jag kan inte förstå det!!

Ibland känner man sej så liten som enskild individ.
Hopplöshet och maktlöshet. Vad kan lilla jag göra?
Men "lilla jag" kan också påverka. Det är inte bara återförsäljare och investerare som kan ställa krav på hur producenterna odlar. Vi konsumenter kan också ställa krav!
Och vi kan tänka på vad vi köper.
* Försök undvika produkter som innehåller palmolja.
* Köp ekologiska varor.
* Köp aldrig golv eller möbler av tropiska träslag!

Det finns också organisationer som kämpar för orangutangernas överlevnad.
Stöd dom och läs mer på www.wwf.se och www.orangutanger.se

Äntligen! Jag är så glad!
Det här är ett historiskt ögonblick!
Ett bevis på att världen går i rätt riktning mot att sudda ut gränserna och inte se till det yttre utan till insidan.
Inatt föddes hoppet för många människor. Jag läste att många resonerade såhär:
"Om Obama blir president betyder det att jag kan lyckas med vad jag vill!"
Inatt segrade demokratin!

Jag hoppas, hoppas och tror att den här mannen kan ställa saker och ting till rätta, även om det inte är någon lätt uppgift.
Jag hoppas!
Och för att citera Obama själv:

"Yes, we can. Yes, we can change. Yes, we can.
(...)
And where we are met with cynicism and doubt and fear and those who tell us that we can't,
we will respond with that timeless creed that sums up the spirit of the American people in three simple words:
Yes, we can."

Jag stod och borstade tänderna när den här dikten plötsligt poppade upp i mitt huvud.
Som en blixt från klar himmel kom orden fram - orden som jag lärde mej för många år sen...
Jag kan den fortfarande.
En av mina favoritdikter!
Tidlös.
Viktig.
Jag ryser.
Tänk att ord kan få en att rysa. För att dom är så vackra. Eller för att dom berör...

När jag var tonåring läste jag den här dikten om och om igen. Helt allvarlig. På fullaste allvar. Nu när jag läser den igen gör jag det på samma sätt. Den ska tas på allvar! Den handlar ju om det viktigaste av allt här i livet. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.
En sak.
Det behöver inte vara en stor sak.
Små saker gör också skillnad.
Det gäller bara att se sej om. Se vad man kan göra för någon annan.
Det finns många sätt.
Och det kan beröra någon som är nära... eller någon i ett annat land långt bort.

Den här dikten som Stig Dagerman skrev för längesen satte sej fast i mitt inre för många år sen.
Och idag plockade jag fram den.
Helt omedvetet.
Och jag kan den fortfarande...