Annie by Heart

Det var flera år sen jag målade senast.
Om man bortser från all klotterkonst jag skapar när jag pratar i telefonen.
Men nu de senaste veckorna har inspirationen och lusten kommit tillbaka.
Åhh det är så härligt!
Jag har dammat av mina gamla akvarellfärger och alla penslar.
Köpt nya blyertspennor och pappersblock med olika struktur.
Och poff så har jag satt igång igen.
Nästan varje dag vill jag sitta och måla.
Det är så meditativt.
Timmarna flyger fram utan att man märker det.
Tankarna stillas.
Det är jag. Penseln. Färgerna. Papperet.
Inget annat.
Och i bakgrunden hörs tonerna av lugn och skön musik.
Ida Redig's fantastiska skiva spelas flitigt just nu.
(Blev kär i hennes musik den kvällen jag råkade hamna på Söderport när hon spelade)

Jag har insett hur mycket jag har saknat att måla.
Saknat färgerna. Och känslan när en bild växer fram på det tomma, vita bladet.
Det är så roligt. Och skönt!

Nu blir det mer målande.
Och mer färger.
Jag älskar färger!




Om ni vill lyssna på Ida Redig finns skivan på Spotify.
Mina favoriter:
Alive & Always On The Run.

Holländska tatueraren Angelique Houtkamp skapar magi i sin konstnärliga sagovärld.
Jag kan inte annat än älska hennes motiv!
Hennes tatueringskonst är både vacker, illusoriskt enkel och humoristisk.
Klassiska oldschoolmotiv blandas med mytologi, övernaturliga sagoväsen och dramatisk Hollywoodromantik. 

Just nu vill jag inte tatuera min hud.
Men jag skulle mer än gärna vilja ha dom som tavlor här hemma.
För det här är konst.
Och det är så snyggt!

David LaChapelle är en otrolig fotograf.
Jag bara älskar hans bilder.
Inte minst hyllningen till Michael Jackson.
Fantastiskt!

“His lyrics are so naive and so beautiful.
It’s one of the most epic stories of our time,
to go from such heights to such depths.
He’s a modern-day martyr.”

- David LaChapelle (om MJ)



Den här sista bilden i trilogin togs efter Michael Jacksons död,
med hjälp av en ung MJ-lookalike.

Det är härligt att plugga Filmvetenskap.
Inte minst för att vi får gå på bio varje dag. Vardagslyx på högsta nivå.
Och det är en salig blandning av filmer som står på schemat.
Förra lektionen såg vi Bergmans Persona från 1966.
Idag såg vi den helgalna Science-Fiction-komedin Barbarella från 1968.

Persona såg jag senast för tio år sen. Mamma och pappa har lånat hem högar med Bergmanfilmer under åren och vi barn har alltid fått vara med och titta, något som jag idag är väldigt glad över. Persona var dock inte så uppskattad just då. Vi kämpade oss igenom filmen, och jag kommer ihåg att jag tyckte det var den tråkigaste, tyngsta och deppigaste film jag sett. Aldrig mer! lovade jag mej själv.

Men nu.
Tio år senare. Tio år äldre. Tio år mer livserfarenhet.
Som förmodligen behövs för att kunna ta till sej en sån här film.
Det var spännande att se den igen. Med nya ögon.
Och det var som att se en annan film. Den var inte alls som jag kom ihåg den.
Mycket, mycket bättre!
Jag kände att jag verkligen blev berörd. Den väckte tankar.
Persona må vara en djup och stundvis svår film.
Men den är definitivt ett litet mästerverk.
Så snygga bildkompositioner.
Och vilka skådespelare - Bibi Andersson, Liv Ullman, Margaretha Krook.
Skådespeleriet var helt fantastiskt!
Tror jag kommer återvända till Persona fler gånger.
Fundera och filosofera över den lite då och då.
Kanske se den igen om tio år till...

Barbarella, som bygger på en serietidning, är så långt ifrån Persona man kan komma.
En riktig kultfilm med en ung Jane Fonda i rollen som den sexiga rymdhjältinnan Barbarella. I den ena minimala outfiten efter den andra försöker hon rädda Universum från undergång.
De sexuella anspelningarna och fallossymbolerna avlöser varandra.
Bara det faktum att en av karaktärerna heter Dildano är ju fantastiskt komiskt.
Filmen kändes så tidstypisk. Soundtracket. Make-love-not-war-tänkandet. Den kroppsliga och sexuella frigörelsen. Science Fiction som började bli mer populärt. Och de tydliga futuristiska och psykedeliska inslagen.
Jag hade så roligt när jag såg denna film!
Alla i klassen tjöt av skratt.
Den var så otroligt... osannolik!

Imorgon ska vi se Pianot. En av mina favoritfilmer.
Ser fram emot att få se den på stor duk och uppslukas av den underbara filmmusiken.

Som sagt.
Det är så härligt att plugga film.
Och jag tycker verkligen om att det är så blandade filmer.
Persona och Barbarella representerar två helt olika typer av filmskapande.
Båda fascinerande.
Båda tankeväckande.
Men på helt olika sätt.

De har dock en sak gemensamt: Båda två är filmer.
Sen vilken värdering man lägger i den ena eller den andra är en helt annan sak.

Igår var jag på Fotografiska och såg Annie Leibovitz utställning.
Helt underbart!
Jag blev så lycklig. Inspirerad!
Hon är en otroligt duktig fotograf.
Fantastiskt med alla personliga och starka fotografier blandat med porträtt av skådelspelare och musiker.

Utställningen är inne på sista veckan. Passa på o gå dit!
http://fotografiska.eu/

Så himla söt!! Åhh!

Bilden är från fotoutställningen Värld av is på Naturhistoriska muséet i Stockholm.
Fotografen heter Mireille de la Lez och utställningen pågår t.o.m 29 augusti 2010.

Gå och se!