"...And I'd give up forever to touch you, cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be, and I don't want to go home right now."

The Goo Goo Dolls.
Det var inte igår jag lyssnade på dom.
Men blev helt nostalgisk när jag hörde Iris i den lika nostaligiska filmen City of Angels.
Den gick på tv nyss och jag kommer ihåg att jag älskade den när jag var yngre.
Ibland är det dumt att se om filmer man älskat en gång i tiden.
Man blir liksom nästan alltid besviken.
Minnet är nästan alltid bättre än filmen.

Så också i det här fallet.
Den är i smörigaste laget. Ibland töntigt klyschig.
Men äsch. Jag gillar ju smörigt och klyschigt och överdrivet romantiskt.
Särskilt när det väcker minnen från the sweet sixteen.
Då den här filmen fick tårarna att rinna oupphörligt på mina kinder.
Och jag kan väl erkänna, det kom en tår ikväll med. Men bara en.

Förutom Iris är förresten även underbara Angel med Sarah McLachlan med på soundtracket.
Vet inte hur många gånger jag har uppträtt med den låten.
Första gången på Högalid. Den är så otroligt fin.
Älskar att sjunga den!

Nu blir det lite mer Goo Goo Dolls och sen sängen.
Imorgon ska det packas och städas för fullt.
Hoppas att min onda hals är bättre tills dess.

Sweet Dreams!

Bloggen måste återuppleva nu.
Jag saknar att skriva.

Hittade mina gamla dikter på ett poesiforum som jag inte skrivit på sedan 2003.
Måste säga att jag fascineras av att jag vågade sätta ord på min känslor så otroligt naket. Ord som kom direkt ur hjärtat. Utan omskrivningar, omformuleringar. Utan censur. Bara känslor rakt upp och ner.
Jag vill våga det igen.
Märker att ju äldre man blir, desto mer tänker man.
Att leva i nuet är inte lika självklart.
Man blir fegare. Tyvärr.

Jag skriver dikter fortfarande.
Kanske inte lika ofta. Men ändå.
Ska våga publicera några här på bloggen.
Både nya och gamla.
Från mina gymnasieår finns det hundratals!
Flera tjocka anteckningsblock fulla med snabbt nerklottrade ord.
För snabbt går det.
För mej kan inte dikter skrivas långsamt. Då går magin förlorad.
Hemligheten är att inte tänka. Att bara skriva.

Att släppa tanken fri.
Tänk vad skönt om jag kunde hitta tillbaka till den konsten.

Matkoma. Godiskoma. Och alltmänt övertrött.
Borde gå och lägga mej. Helst nu på momangen.
Måste vara pigg och utvilad imorgon. För då är det en viktig dag.
Imorgon börjar jag nämligen min praktik på Filminstitutet.
Kommer befinna mej i underbara Filmhuset fram till 1 juni.
Det är pirrigt nervöst just nu. Men jag tror och hoppas att det kommer bli roligt.
Roligt och lärorikt.
Just nu vet jag inte alls vad jag ska förvänta mej eller vad som komma skall.
Tiden får helt enkelt utvisa. Spännande!
Behöver en god natts sömn nu. Så jag inte är helt virrig imorgon.

Helgen har varit lugn.
Många ligga-i-soffan-och-kolla-på-film-och-hjärndöda-tv-serier-timmar.
Det har varit välbehövligt efter en intensiv vecka tillsammans med min evigt dumma mage.
Men magen har fått både vila och medicin. Så nu är den snällare igen. Thank God!

Igår kväll var lillebrorsan och jag ute och svirade.
Då var det nämligen Kulturnatten här i Stockholm.
Förra året var så otroligt roligt och givande. Så självklart var vi på plats det här året också.
Och ja, stämningen var lika härligt underbar i år med.
Vi hann med massor. Muséer, konst, musik, pyssel, slott och buss från 60-talet.
Allt som saknades var Olle. (Önskar du hade kunnat vara med!)
Men det blir fler gånger. Som tur är. Längtar redan!

Nu ska jag gå och lägga mej. Tidigare än någonsin.
Tur att jag är så himla trött. Annars hade nattugglan i mej lätt hållit mej vaken några timmar till. ;)

Godnatt & Sweet Dreams!

Lyssnar på You Don't Understand Me med The Raconteurs.
Underbar låt. Grymt bra band!
Jack White in my heart!





Veckorna rusar fram.
Jag har praktik just nu. 10 veckor.
Dagarna är helt galet fullspäckade!
Men det är roligt, jag trivs som bäst när jag har mycket att göra.

Igår fyllde sötaste Elina år.
Vi firade med mysig kväll på Vapiano. God mat och presentutdelning.
Och ikväll ska vi ut och svira. Lyssna på liveband på Harry B James och rocka loss!

I helgen blir det gott och blandat med både myskvällar, fester och körskola inbokat.
Som sagt, just nu är det inte en lugn stund!
Ska bli skönt att komma hem till Kalmar över påsk och få lite andrum.
Jag har ju inte varit nere sen i julas, känns som en evighet sen.
Kommer dessutom bli små roadstrips både till Österlen och Sandvik.
Längtar!


Nu lyser solen och jag är glad.
Snälla minusgrader, kom inte tillbaka.

Puss o Kram alla godingar!

Du har nerver
Du vet inte vad du ska göra
I morgon ska allting hända
Du sträcker dej efter klockan
Som ringer för dom tidigt brända
Det är bäst du sätter på dej ditt leende
För du måste gå naken nerför gatan själv

Jag ger dej fem år och en öppen dörr till mitt liv
Du kan komma och gå som du vill
Men säj inte att det du söker är ensamhet.
En dag kan det va det enda du har kvar.

Du vet lyckan
Är för enkel för att vi ska förstå den
Som om sanningen inte var nog
Det borde räcka med att se en fågel
Leva sitt liv i en skog
Det finns ett kryss på din karta
Vad annat kan du göra än att ta dej dit?

Jag ger dej fem år och en öppen dörr till mitt liv
Du kan komma och gå som du vill
Men säj inte att det du söker är ensamhet
En dag kan det va det enda du har kvar

När nån annan faller, går det lättare för dej
Om du faller, vinner nån annan
Och förvänta dej ingen barmhärtighet

Håll ett öga
På vad det är du lägger upp på bordet
Du kan förlora allt du äger
Den dag du spelar bort ditt hjärta
Kan det kännas som din största seger
Det sjunger en trast i skogen ikväll.
Han har sitt
Du har ditt

...

17° i lägenheten.
Jag är helt genomfrusen. En isbit.
Högst upp på önskelistan just nu står ett badkar.
Eller en varm famn.
Eller varför inte både och!

Tentahelg nu. Min sista någonsin.
En tenta kvar. EN. (ja, eller en halv, jag har ju skrivit hälften redan).
Undrar hur många jag har skrivit nu efter 6 års plugg.
Vill nog inte veta. Det är alldeles för många.

Jag vet inte varför, men det här sista tentan tar så otroligt lång tid att skriva.
Den jävlas med mej. Och jag vill inte jävlas tillbaka.
Igår satte jag igång så smått (med betoning på smått).
Sen blev det matlagning och Bond på TV.
Quantum of Solace. Riktigt bra film. Var tvungen att se klart!
Direkt efter började... Terminator 3: Rise of the Machines.
Den måste jag ju bara se, tänkte jag. Plugget får vänta!
Jaha. Och där rök två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.
Så jäkla B.
Det enda som fascinerade mej var att Arnold Schwarzenegger känns mer äkta som robot än som människa. Hjälp. Obehagligt.

Nu är det lördag men det känns som söndag.
Fryser och är helt slut.
Drömde en helt underbar dröm inatt som jag inte riktigt kan släppa.
Kan känna känslan fortfarande. Samma intensiva känsla som i drömmen.
Hoppas på att det var en sanndröm. På nåt sätt.
Åhh!
Jag skulle behöva den värmen...

Det sägs att:
Life is what happens while you're busy making other plans.
I mitt fall är det snarare:
Life is what happens while you're busy writing an essay.

Tentavecka nu igen.
Eller vecka och vecka. Veckan har redan gått.
Det som återstår nu är två ynkliga dagar.
Tiden gick för fort och jag har varit upptagen med att leva livet. ;)
Ehrm.
Problemet är också att jag inte har den blekaste aning vad jag ska skriva om.
Vi har fått totalt fria tyglar så länge vi kan hänvisa till litteraturen.
Fria tyglar. Dröm eller mardröm?
Mardröm just nu. Jag kan inte tänka. Det står bara helt still.

Så.
Istället för att missa livet medan jag är upptagen med att skriva uppsats,
väljer jag att vara så upptagen med livet att jag missar uppsatsen.
Suck.
Kanske är dags att göra tvärtom nu ändå.
Väcka hjärnan och sätta igång.
Känner att det kommer bli en lång, lång natt.
Tur att jag har hela kylskåpet fullt med kakor...

Nu ska jag utnyttja dom där fria tyglarna till max
och skriva om något jag verkligen brinner för.
Musik. Socker. Kärlek. Kultur. Skratt. Miljö.
Eller varför inte en liten essä om att livet är det som pågår medan vi är upptagna med annat.

Mitt hjärta.
Nu hör jag det igen.

När jag ska försöka agera förnuftigt och följa någon sorts plan som jag fått för mej ska "leda mej rätt",
då blir det bara fel.
Man kan ändå aldrig förutspå hur livet ska bli.
Eller vad som ska hända.
Att försöka tänka strategiskt är därför totalt lönlöst.
Det tar bara upp en massa tid.

För när allt kommer omkring lever livet ironiskt nog sitt eget liv.
Allt blir inte alltid som man vill eller drömmer om.
Inte alltid. Men ibland.
Dock kan man aldrig veta det innan.
Livet är ett äventyr på det sättet.
Vad som helst kan hända.

Förnuftet är inte det viktiga.
Nej. Det viktigaste är känslan.
Att våga lita på sin magkänsla.
Och på sitt hjärta.

Att lyssna till sitt hjärta.
Det har alltid varit min livsfilosofi.
Något som jag levt efter, oavsett om jag vill det eller ej.
Mina känslor är alltid det som styr mej.
Och när jag försökt förändra det, och göra på ett annat sätt, blir det bara kaos.
Det lockar att försöka ta kontroll över ödet.
Att försöka styra saker och ting. Planera. Försöka förutspå.
Det konstiga är att så fort jag gör det, så försvinner kontrollen ännu mer.
För jag tappar mej själv.
När jag inte gör det jag vill, utan det jag borde.
Då säger det bara poff! Och Annie försvinner.

Lika bra att ge upp det där med strategi och förnuft.
Det är inte jag.
Att låta känslorna styra.
Det är jag.

Och om jag fortsätter att fatta beslut utifrån det
så spelar det ingen roll hur livets nycker ser ut och vad ödet har i bakfickan.
Då blir det lättare att acceptera att livet inte alltid blir som man önskar.
För då vet jag iallafall att jag varit sann mot mej själv på vägen.

"När staden snöat över, och gården blivit vit
Då vet du att jag drömmer, jag drömmer dig hit
När allt snöat över, och gården blivit kall
Då vet du att jag drömmer
För det är snö, det är som moln överallt

Då vet du att jag finns, att jag finns kvar hos dig
Trots att jag alltid springer, är jag där du hör mig
Om du inte hör mig, om du inte gör
Så ska jag sjunga för dig, precis så du hör

Och jag älskar dig, jag älskar dig
Så högt så du hör"

Snö av Laleh.


Textnörd som jag är blir jag helt förälskad när jag läser ord som dessa.
Så vackert. Och musiken är minst lika vacker.
Finns det något bättre än när ord och melodi passar så perfekt ihop.
Det är då det blir magi.
Det är då man får rysningar längs ryggen.
Och fjärilar i magen.

Musik är så mycket mer för mej än bara noter och toner.
Det är helheten.
Ord. Budskap. Känsla. Röst. Instrument. Harmoni.
Och när det är som bäst.
Då är det kärlek.

Nytt år igen.
Ett nytt årtal att skapa förväntningar och förhoppningar kring.
2012.
Jag hoppas på fred på jorden. Love, Peace and Understanding.
Det är väl inte för orealistiskt?! Inte för mycket begärt?
Hoppet sägs dessutom vara det sista som lämnar människan.
Så att sluta hoppas tänker jag minsann inte göra. Punkt.

Hur som helst så tror jag att det kommer bli ett bra år. Känner det på mej.
Förra året var väldigt intensivt och händelserikt. Och jag tror det kommer fortsätta så.
Hoppas det!

Det är inte klokt egentligen.
Januari är redan här.
Julen är över och förbi.
Det var ett mysigt och välbehövligt jullov.
Hemma i Kalmar var det vår i luften. Men julstämningen infann sej ändå.
Så skönt att vara hemma med fina familjen och alla vännerna.

Uppsatsen kunde jag glömma i några veckor.
Tills igår. När jag till min fasa insåg att jag skulle opponera idag.
Jäklar vad stressigt det blev.
Hela kvällen och halva natten gick åt till att sammanställa allt.
Typiskt mej.
Varför skjuter jag upp viktiga saker hela tiden?!
Det får bli en utmaning detta nya år. Att ta tag i saker direkt. Eller iallafall i god tid.

Opponeringen gick väldigt bra iallafall.
Jag känner en enorm lättnad.
Nu är det bara pyttepyttelite kvar. Sen skickar jag in den slutgiltiga uppsatsen.
Och efter det börjar min sista termin på Kulturvetarlinjen.
...

Natt igen.
Jag har vänt på dygnet.
Lägenheten är iskall. Mina tår har förvandlats till isbitar.
Kanske dags att lägga sej under det varma täcket och försöka sova.
Imorgon är det sovmorgon som gäller.

Godnatt.
Och Gott Nytt År såhär i efterskott! :)

Äntligen!
Uppsatsen är klar. Inskickad. Ett minne blott.
Och jag kan inte vara lyckligare!
Sista helgen sov jag knappt något alls.
Från början var min text ett litet monster.
Vi kom inte överens och jag ville bara göra slut!
Men. Jag lyckades tämja den.
Och slutresultatet blev faktiskt bra. Jag är nöjd.
Hoppas verkligen att jag aldrig mer behöver göra en c-uppsats.
Två gånger är en gång för mycket känner jag.

Det tog några dagar innan jag insåg att jag är fri.
Att jag får ligga kvar under täcket hur länge jag vill på morgonen.
Utan måsten.
Inga krav att sätta mej framför datorn med mjukisbyxor och glasögon och en snabb frukost i förbifarten.
Ingen ångest över formuleringar och stycken och formalia och rubriker och analyser och källor.
Så jäkla skönt!

Och nu är det jullov.
Kom till Kalmar igår kväll och det är så härligt att vara hemma.
Nu väntar vi bara på bröderna, sen är familjen komplett.
Sov som en stock inatt och vaknade klockan 8, helt pigg och utvilad.
Förstår inte. Men det är alltid så här hemma. :)

Nu blir det spring på stan och inhandla de sista julklapparna.
Kanske kikar förbi älskade Potatisboden och säger hej också.
Sen: myskväll i goda vänners lag!

:)

Förra året vid den här tiden var Kalmar såhär snöigt vackert!

Jag kan bli så förbannad över att jag begränsar mej själv ibland.
Att jag tänker: "Det där kan jag inte göra för att... bla bla bla!"
Det är ju så dumt.
För egentligen är det ju ens eget val.
Hur man väljer att leva sitt liv.
Och vilken iställning man har till saker och ting.

I grund och botten handlar det nog om att ta till vara på sin tid.
Hur ska jag hinna göra allt jag vill göra i livet om jag inte börjar nu?
Livet är ju faktiskt ganska kort.
Och det går fort!

Det är en stor konst att leva i nuet.
Att leva som att varje dag är den sista.
Och att på riktigt, helt ärligt kunna känna att:
I'm the king of the world!

Det här är världens bästa Karin!
Hon betyder väldigt mycket för mej.
Vi kan prata om precis allt.
Och skrattar alltid tills vi kiknar.

Med henne kan jag vara hur knäpp och fånig jag vill.
Inga påhitt är för tokiga.
Vi kan babbla i timtal utan avbrott.
Analysera och älta och fundera.
Ibland är vi barnsliga och spralliga.
Ibland djupa och livsfilosoferande.
Ibland finns det inga gränser för hur fnissiga vi är.
Men vi kan också gråta ut i varandras famn om det skulle behövas.

Med henne kan jag alltid vara mej själv fullt ut.

Ofta tänker jag på hur glad jag är att hon finns i mitt liv.
Hon får mej alltid att må bra.
Med Karin är livet alltid en fest!

Älskar dej vännen!