Annie by Heart

Nya kursen heter "Narration and Narrativity in Early Cinema, ca. 1895-ca. 1920".
Hoppas verkligen det blir roligare än det låter.

Den här tiden på året är det alltid som tråkigast att plugga.
Jag vill bara ha sommarlov. Vara i Kalmar och jobba på Potatisboden.
Sola och bada och åka på picknickar till Öland.
Gå på konserter. The Ark och Hoffmaestro och Pernilla Andersson.
Sitta på uteserveringar och mysa med alla goa vänner.
Gå kvällspromenader på Stensö.
Och äta massor med jordgubbar!

Men tiden går fort.
Fyra veckor kvar. Sen är det sommar på riktigt.
Och det kommer blir underbart. Det vet jag!

...

Den här låten spelas på repeat just nu. Älskar!

Trots den sena timmen hör jag fåglar kvittra utanför fönstret.
Annars är det helt tyst.
Förutom ljudet av klockan som tickar. Det är rofyllt.
Att vara hemma i Kalmar betyder alltid lugn och ro.
Att hinna andas. Och koppla bort storstadspulsen. Stressen.
Det är så skönt!

Nu är det verkligen vår dessutom!
Har inte behövt använda skinnjackan många gånger.
Och som sagt. Fågelkvitter. Det är ljuvligt.

Jag har haft en underbar påskhelg.

Öland. Potatisboden. Gitarr & sång. Parken. Picknick. Promenader.
Karin & Sara. Påskägg. Ett ton godis. Filmkväll. Nära & kära. Musikquiz.
Hundvalpar. Matkoma. Öl. Roadtrip. Sola. Skratta. Mysa. Umgås.

Härliga dagar.
Och fler att vänta...

Detta är en kärleksförklaring till Högalids Folkhögskola.
Att gå där var något av det roligaste jag gjort.
Utvecklande. Inspirerande. Frigörande.
Det är lätt att känna passion när man får göra det man älskar mest.
Och jag fick sjunga.
Varje dag. Hela tiden. Och med andra som älskade det lika mycket.
På Högalid hittade jag min röst.
Den röst som speglar den jag är.


Jag upptäckte Högalid när jag var som mest vilsen i livet.
Visste inte alls vad jag ville göra, förutom en enda sak.
Så jag ringde en vecka efter att terminen börjat och sa:
- Jag vill sjunga!
Kommer fortfarande ihåg svaret jag fick i andra änden:
- Då har du hittat rätt. Kom hit nästa vecka!
Och det gjorde jag. Som tur var.

Folkhögskola är något speciellt.
Man skapar så starka band till varandra.
Tillslut blir man som en enda stor familj.
Skratt blandas med tårar.
Kreativitet med frustration.
Men alla finns för varann. Hjälps åt. Och samarbetar.
Det blir så personligt på nåt sätt.

Älskade Högalid.
Vad jag saknar den skolan ibland.
Saknar underbara sångpedagogen Anna, som lockade fram det bästa ur oss alla.
Saknar sångövningarna. Och konserterna. Och att våga övervinna sina rädslor.
Saknar alla fantastiska och galna och kreativa klasskompisar.
Saknar dom hembakade bullarna i matsalen varje morgon klockan 10.
Och saknar att få sjunga varje, varje dag.

Jag vill göra det igen!
Får man det?!

Jag erkänner.
Jag blir irriterad på de som blir föräldrar och sen lever sina liv enbart genom sina barn.
De upphöjer sina små knoddar upp över molnen och skyarna.
Bloggar om barn. Pratar om barn. Fikar med barn. Läser böcker om barn.
Allt kretsar kring barn.
Som att man inte längre är en individ. Utan enbart har en roll. Som mamma. Eller pappa.
Och bortblåst är den person som levde och drömde och hade fritidsintressen.
Vad är det som gör att den personen inte kan få finnas kvar också?
...

Jag läste en krönika i Elle av författaren Karin Ström som satte ord på detta.
Hon skriver det så bra. Så nu kopierar jag helt enkelt hela hennes text.
Håll till godo.


"Jag var 25 år och hade genomskådat allt. Att skaffa barn var bara ett omedvetet men inte desto mindre desperat försök att överföra sitt eget livs meningslöshet på någon annan. Ett enkelt sätt att skapa en situation där man var behövd för att maskera livets obevekliga poänglöshet. Patetiskt. Inget för mig. Men jag skulle väl säkert ändra mig och bli som alla andra hormonstinna thirtysomethings som längtade ihjäl sig efter bebisskrik och barnkräk så fort jag passerade 30-årsstrecket. Suck. Den biologiska klockan, den hade ju alla hört talas om.

Tick tack. Åren gick. Och en dag vaknade jag upp - fortfarande inte beredd att byta bort hela mitt liv mot sömnlösa nätter, fula barnvagnar och att låtsasäta grus i sandlådan. Lägga alla konstnärliga ambitioner på hyllan och bara mäkta med att skriva självhjälpsböcker om gravidchocker och nyckelromaner om bitterfittig vardagsrealism. Var det något fel på mig? Var jag en kall och ond människa?

Så pratade jag med min killes kompis som precis blivit pappa. För att verka riktigt inkännande bredde jag på ordentligt och försökte lägga de mest storvulna orden i hans mun: "Det är väl som de säger, att man inte vet vad livet är innan man skaffat barn. Det måste vara en känsla som är fullständigt omöjlig att beskriva för någon som inte är förälder". "Ja, jo, absolut..." svarade han, "men samtidigt känner jag att det är en ganska naturlig del av livet att få barn. Det behöver inte göras större än så."

Orden var förlösande. För plötsligt insåg jag att det kanske inte var barn i sig som avskräckte mig, utan hela den kultur som byggts upp kring mammaskapet. Den där hela ens personlighet suddas ut och ersätts av ett ironibefriat mammamonster som ständigt är på jakt efter ny information om läggningsmetoder och gränsdragningar, som måste blogga och skriva i forum om bajsblöjor och minskande sexlust, som läser trendiga mammaantologier, bildar nätverk och prenumererar på Mama. Mammaskapet har blivit så uppskrivet, sönderanalyserat och uttjatat i medierna att det blivit avskräckande att bara sitta på första parkett.

Jag insåg med lättnad att det där inte behöver bli jag. För även om jag förstår att det är en enorm omställning att bli förälder så tänker jag aldrig ge upp min hittillsvarande identitet om jag får barn. Jag vet att det går, för jag växte upp med en trebarnsmamma som debuterade som poet samma år som jag föddes, samtidigt som hon jobbade som läkare. Mitt mest bestående barndomsminne av henne är att hon ligger i sängen och läser. Jag var alltid välkommen dit att gosa. Men hon levde inte sitt liv genom mig. Den viktigaste rollen för henne var aldrig att vara mamma, utan att vara sig själv."

...
Det viktigaste är att ge kärlek. Och trygghet.
Och om man själv är lycklig, är den man är, lever sitt liv och drömmer sina egna drömmar
så tror jag att den glädjen smittar av sig på barnen.
För vem vill ha en förälder som lever sitt liv genom en själv?
Är inte det ett tungt ansvar lägga på någon annan?



Jag & Mamma

Tack älskade mamma och pappa
för att ni är ni.
För att vi har fått dela alla äventyr och drömmar med er.
Det har berikat mitt liv.
Jag älskar er!

Hittade ett citat på mamma och pappas skafferidörr:

"Ta inte livet för allvarligt
Du kommer ändå inte ifrån det levande"

Det är sant.

Våga ta saker och ting med en klackspark.
Våga vara spontan.
Lev livet.
Lek livet.
Och det är inte hela världen om saker och ting inte alltid blir som man tänkt.





Och nu är det vår!

Jag har alltid älskat att skriva.
Det snurrar så mycket tankar och funderingar där upp i huvudknoppen hela tiden, och nånstans måste dom ju komma ut. Oftast blir det via pennan. Eller tangentbordet.

Så länge jag kan minnas har jag skrivit dagbok.
Fick min första i födelsedagspresent när jag fyllde sju år.
Den var vit och rosa med en häst på. Och ett litet lås.
I den plitade jag ner små meningar om hur mitt liv såg ut.
Det kunde vara något i stil med:
"Kära Dagbok. Idag har jag ätit pannkakor. Det var gott. Hej då."
Med stora, barnsliga bokstäver.

Men ju längre tiden gick, desto mer skrev jag.
På högstadiet beskrev jag mina dagar och känslor och tankar in i minsta detalj.
Det är en konstig känsla att läsa nu i efterhand.
Som att den är en roman.
Och som att huvudpersonen i romanen är någon annan. Inte jag.
Jag var så ung.
Naiv.
Oerhört spontan.
Och kär, kär, kär. I allt och alla.
Känslorna var alltid stora som berg.
Både i lycka och i sorg.
Tårarna rullade alltid lite snabbare.
Ilskan dundrade lite starkare.
Kärleken var på fullaste, passionerade allvar.
Ena dagen.
Nästa dag kunde den vara som bortblåst.
Snabba svängar. Bergochdalbana. Laviner.
En tonårings känslofulla inre.
Och allt det satte jag ord på och skrev ner med min bläckpenna.
Dagböckerna var min terapi.

Nu skriver jag inte i mina färgglada böcker lika ofta längre.
Men det händer då och då.
Jag tycker om när jag får såna perioder.
Det är rogivande att använda penna och papper ibland.
Men jag behöver det inte på samma sätt.
Det är inte samma detaljrikedom.
Inte samma språk.
För man växer. Och förändras.
Och så gör också orden.
Nu prioriteras andra berättelser.
Kanske mer filosofiska. Mindre egoistiska.
Mer reflekterande. Mindre enspåriga.
Nu är känslorna fortfarande många. Men mer harmoniska.

Det är en skatt att ha alla dagböcker kvar.
En guldgruva.
För där i finns delar av mej själv.
Vissa som jag hade glömt bort.
Vissa som jag skrattar åt.
Minnen att längta tillbaka till.
Eller bli generad över.
Alla dessa känslor. Stora som små.
Förevigade i ord.

Jag saknar katterna.
Saknar att ha en liten söt vän att gosa med.
Som spinner och jamar och stryker sej runt benen.
Saknar att höra ljudet av tassar.
Och någon som kurar ihop sej som en liten boll i ens famn.

Katter är underbara djur.
Kloka och ulliga och gulliga.

Har så många fina och roliga minnen av dom här små liven.
Dom fick mej att skratta så många gånger.
Och dom tröstade mej när jag var ledsen.
Lilla Tussen. Och lilla Nikki.
För alltid i mitt hjärta!

♥



Saknar...

Ännu en helg har kommit och gått.
Det har varit bra dagar.
Och det känns verkligen att våren är på väg.
Det är så nära nu. Så nära.
Ronjas vårskrik är lite för tidigt än så länge.
Men snart...

Lördag.
Tjejmiddag och fest med goa vänner.
Massa öl och babbel och god mat.
Sen ut en sväng till Imperiet.
Tack tjejer för en jättetrevlig kväll!

Söndag.
Blå himmel och strålande sol lockade ut mej i friska luften.
Olle och Jag gick till Djurgården.
Promenad med solen i ryggen. Underbart med värme.
Sen fika på Rosendals Trädgårdscafé.
Semla och grönt te. Och solen i ögonen.

Idag. Måndag.
Ledig från skolan. Lite mulet ute så det fick bli filmdag.
Quiz Show & Ocean's Twelve.
Den förstnämnda var sådär. Helt okej, men lite för lång.
Den sistnämnda har jag sett säkert fyra gånger förut. Men en gång till skadar ju inte.
Lagade dessutom måndagslyxmat.
Rosmarin- och honungsmarinerad fläskfilé med klyftpotatis, gräddig sås och avocadosallad.
Mums! Jag är fortfarande mätt.

Imorgon.
Skola.
Sen myskväll med Sara.

Nu.
Sova.
Och drömma.
Natti natti och godnatt!

Ett citat som jag gillar:

"Lyckan är för enkel för att vi ska förstå den."
(Ulf Lundell)

Det ligger mycket i det.
I vår desperation efter att bli lyckliga sätter vi krokben för oss själva.
Lyckan behöver inte vara komplicerad.
Lyckan behöver inte vara onåbar.

Den finns där inom räckhåll.
Om vi bara vill nå den.
Och vågar vara lyckliga även för det lilla.

Tillbaka i Sthlm igen efter tio dagars "ledighet" i Kalmar.
Tentavecka räknas ju som ledigt. Nästan.
Om man bortser från de stressiga dagarna som återstår när man skjutit upp pluggandet alldeles för länge och istället får kompensera med att sitta uppe dygnet runt och skriva tills fingrarna blöder.
Pappa påstår att jag är en mästare på att skjuta upp saker.
Må så vara.
Men jag skyller på generna.
Min käre far är ganska duktig på att skjuta upp han med minsann. ;)

Kalmar. Älskade, lugna, sköna stad.
Det hände en hel del.
Alla hjärtans dag firades med sötsaker i mängder.
Fikorna/te-mys-kvällarna med Karin avlöste varandra.
Träffade alla mina goa vänner.
Umgicks med La Familia.
Hade en galet rolig utekväll på Söderport där vi dansade natten lång.
Hälsade på i Potatisboden.
Gick promenader och bara hade det härligt.
... Det fanns helt enkelt ingen tid för plugg.
Förrän sista dagarna såklart. Och då gick det undan kan jag lova.

På flyget tillbaka till Sthlm tog jag med mej Pelle och Elina.
Hela helgen har vi flängt omkring på stan.
Vapiano x 2.
Bio. Trassel i 3D. Underbar film!
Shoppa. Shoppa. Shoppa. Massa butiker hit och dit och upp och ner.
Melodifestival. Alla var överrens att the Ark var bäst. Grym låt. Grymt framträdande!
(Synd bara att de inte var med och tävlade...)
Nordiska muséet och modeutställning.
Och sen lite mer shopping.
Plus en och annan fika.

Tiden gick fort såklart.
Och det blev så tomt när dom åkte.
Kom snart tillbaka!



Sötsaker...



Solnedgång ovan molnen...

Onsdag. Huvudvärk. Sockerabstinens.
Känns som helgen var igår.
Med filmkväll och middag och schlageryra.
Nu är det igång igen.
Schlagerjippot.

Jag känner som Ulf Lundell:
- Det är bara att skita i och fly landet.

Ja! Jag skulle verkligen vilja fly landet den här tiden på året.
Till varmare breddgrader.
Samba istället för schlager.
Öl och strandpromenader och palmer.
Ingen mer snö. Inga minusgrader som kryper under skinnet.
Inga mer raggstrumpor och koppar med te att värma händerna på.
Jag behöver D-vitamin.
Varma solstrålar mot naken hud. Ja tack!

Nästa vecka ska jag iallafall fly stan.
45 mil söderut kanske det är lite, lite mer vår.
Schlageryran kommer jag dock inte ifrån.
Fast den kan jag ju välja att bara skita i. Fly landet får bli en senare fråga.

Och när jag väl gör det så vill jag till Barcelona.
Det verkar ljuvligt!
Någon som vill följa med?




Längtar till sommaren...

Jag har en ödestro.
Jag tror att det ofta finns en mening med det som händer.
Det finns så mycket i livet som vi inte kan kontrollera.
Och det kan vara skönt att vila i den tanken ibland.
Att det som sker det sker. Att det är ödet.

Men jag tror också att vi i mångt och mycket själva sitter vid rodret.
Att vi själva styr över vårt eget öde.

Att leva innebär att ständigt göra olika val.
Mer eller mindre omedvetet väljer vi hela tiden.
Färg på klänningen, vad som ska ätas till middag, vilken väg vi ska ta.
Men det finns andra val som är mer känslomässiga.
Som styr vår inställning, vårt synsätt och våra tankar.
Det är val som påverkar hur vi mår. Och hur vi vill må.

Att välja positiva synvinklar framför negativa.
Att välja goda tankar istället för onda.
Att våga välja lycka!

Vi besitter mer makt än vi förstår.
Och det må vara en konst. Men det går om man bara vill.
Det handlar om att ta kontroll över sina tankar.
Och över sina känslor.
Och inte fastna i onda cirklar av rädsla och negativitet.

Livet blir vad man gör det till.
Det är upp till dej själv. Ditt eget val.
Inte ödet. Inte någon högre makt.
Du själv är nyckeln till din egen lycka.
Och till ditt eget öde.

Som Ulf Lundell sjunger:

"Vi blir vad vi väljer.
Vi blir vår ensamhet"


Det ligger mycket i det...

Snö. Snökaos.
Vintern för med sej problem. Varje år.
Trots att vi vet vad som komma skall.
Trots att vi är mycket väl medvetna om att kylan och vintern kommer så här års.
Ändå blir vi chockade varje gång.
Köldchock!
Folk fryser och halkar och vill bara helst gå i ide.
Bilar krockar och åker av vägen och sitter fast i drivor.
Nariga läppar och torra händer.
Tår lika kalla som istappar.
Panikstäda förråd och garderober för att hitta vinterjackan. Och skorna.
Gå hemifrån tio minter tidigare för att stappla iväg till tunnelbanan.
Får inte halka. Får inte.

Det är baksidan.

Men.
Det finns värme så här års också.
Och det är värmen i våra hjärtan.
För med kylan kommer också en känsla av att hålla ihop.
Hjälpa varandra. Hålla om varandra. Förbereda sej inför julen.
Gå i ide med kuddar och filtar och kramar och varm choklad.
Vintern är en varm tid inomhus.
Tillsammans.



Lyssnade precis på nysläppta singeln 'Hold My Hand' med Michael Jackson och Akon.
Och texten passade perfekt in på det jag nyss skrivit...

"Together we can be alright.
Cause when it gets dark and when it gets cold
We hold each other till we see the sunlight"

Fin låt.
Fint budskap.
(Mamma - jag tror du skulle tycka om den!)

Jag är inne i en tentaperiod just nu.
I min lilla bubbla. Med plugg, plugg, plugg.
Är väldigt nervös inför tentan på tisdag.
Terminens enda salstenta.
Jag tycker inte om att sitta och läsa och försöka proppa in så mycket information som möjligt i huvudet. Memorera. Komma ihåg. Välja att ta in det som är viktigt och sålla bort det som är oviktigt. Eller det man tror är oviktigt.
Sen är det bara att hålla tummar och tår att det faktiskt finns där inne någonstans.
När det väl gäller.
På tisdag.

Hade nog blivit totalt paranoid av den här tentabubblan om det inte hade varit för Filmfestivalen.
Jag jobbar som volontär där varje kväll.
Så efter flera timmars plugg piffar jag till mej.
Byter mjukisbyxor mot kjol.
Rufsigt hår mot fint uppsatt.
Au naturel mot smink.
Från isolering till ett socialt sammanhang.
En mycket uppskattad och behövlig paus. Bort från all filmhistoria.
Och istället vistas bland glada människor och bubbel och popcorn och röda mattor.

Det är jätteroligt!

Mesta tiden spenderar jag på Red Carpet-visningarna på Skandia.
Några gånger framöver blir det även jobb med filmquizet som ska hållas på Nordic Light Hotel.
Jag gör lite av varje när jag är där.
Häller upp oliver, nötter, godis, popcorn och dricka till gästerna.
Provsmakar lite av ovanstående för att säkra kvalitén. ;)
Hälsar alla välkomna. Står i dörren till salongen och visar folk in.
Svarar på frågor. Om jag kan.
Spanar in eventuella kändisar.
Ser till att folk får sina drinkar.
Städar och fixar och ser till att allt ser snyggt och prydligt ut.
Pratar. Skrattar. Umgås.
Och vips så är tiden slut. Alla har gått in. Minglet är över och filmen har börjat.
Då städar vi undan. Och sen blir det mat. Idag blev det caesarsallad från Vapiano.
Sen är det bara att gå hem.

Hem till böckerna och plugget och mjukisbyxorna och ångesten.

Tur att jag lever i två världar just nu.
Det är skönt.

Och på tal om Stockholms Filmfestival.
GÅ OCH SE PÅ FILM för tusan!
Det visas massor med bra filmer nu, hela helgen och hela nästa vecka.
Passa på! Det ska jag göra när tentan är över och jag kan ha ett liv igen...

Kolla filmschemat här:
http://www.stockholmfilmfestival.se/

Nu: Sova.
Imorgon: Plugga.
Godnatt alla!

Beck-filmerna visas om och om igen på TV4.
Och jag fattar verkligen inte varför.
Har dom inte redan visat dom femhundrafemtioelva gånger?!
Och vem vill se dom så många gånger?
Vem?

Beror det på dålig fantasi. Eller bekvämlighet.
Det finns ju massor med bra filmer där ute.
Ändå väljer dom att än en gång visa Beck varje söndag.
På bästa sändningstid dessutom.
Och så lär det väl vara femhundrafemtioelva söndagar framöver.

Jag erkänner att jag inte gillar Beck (om ni inte redan förstått det).
Filmerna gör mej bara rädd och deprimerad.
Dom är så läskigt realistiska. Och mörka. Och allvarliga.
Det är illa nog att behöva se den långa trailern varje gång det är reklampaus.
Men.
Det är ju ingen som tvingar mej att titta. Som tur är.
Tycker bara att det är konstigt.
Tiden borde fyllas med nya och härliga filmer istället.
Variation. Det är allt jag önskar.


Ikväll skulle jag helst av allt vilja se Inception.
Men istället nöjer jag mej med att lyssna på vackraste filmmusiken från den.

Time.
av Hans Zimmer.

Jag älskar den. ÄLSKAR!
Får rysningar varje gång.

Jag tror på att ett skratt förlänger livet.
Att skratta förlöser så mycket glädje inom en.
Det är bättre än choklad!

Dessutom är det så härligt smittsamt.
Om en person börjar skratta är det svårt att inte skratta själv.
Det kan till och med räcka med ett litet leende.
Ger man ett, så får man nästan garanterat ett tillbaka.
Och ett leende, ett litet leende, kan vara den bästa gåvan.

(Åhh! I love it.)

Att skratta är bra för själen.
Det lyser upp både ens egen och andras tillvaro.
Så skratta mycket. Sluta aldrig visa det där vackra leendet.
Var glad. Försök vara positiv. Skratta!
Det förlänger livet.

Jag älskar ord.
Fascineras över hur man kan bygga upp meningar som betyder olika saker.
Som skapar känslor.
Som berör.
Hur man kan forma dom i oändlighet. Leka med dom. Experimentera.
Formulera dom på olika sätt beroende på vad man vill förmedla.
Oavsett om det handlar om dikter. Haiku. Eller i en debatt. Eller som propaganda.
Det finns så många olika sätt att uttrycka sej på.

Det är spännande. Och ibland skrämmande.

Att ord kan få en att må bra. Eller dåligt.
Känna sej lycklig. Eller nedstämd.
Ord kan glädja. Eller såra. Eller muntra upp.
Förklara. Förenkla. Förmedla.

Ordets makt.

Men jag älskar ord. Vackra ord.
Kan läsa en dikt och fälla en tår om orden berör mej.
Och texten är minst lika viktig som melodin i en bra låt.
Jag inspireras av att läsa andras ord. Texter. Poesi. Böcker. Krönikor.
Och vill skriva själv. Ibland bara måste jag skriva!
Ibland bara måste jag få ur mej alla ord som finns inuti.

Det är bra. Det har hjälpt mej i alla olika lägen i livet.
Att skriva.
Jag älskar det.




Som William Shakespeare sa:
"Ord, ord, ord."

Jag behöver stressa ner.
Lugna. Ner. Mej.
Andas.

Jag är så uppe i varv just nu. Så spänd.
Ett varmt bad skulle göra underverk. Eller yoga. Eller varför inte meditation.
Avslappningsövningar.
Och massage.

Men framför allt handlar det om inställning.
Fokusering och självdiciplin.
Det är inte lätt att slappna av till fullo. Särskilt inte när man är så rastlös som jag är.
Det krävs övning och tålamod för att våga släppa allt för en stund och bara andas.
Och det krävs enorm koncentration för att stänga av alla tankar som snurrar. I alla fall till en början. Det kanske är något man kan lära sej. Att slappna av från insidan och ut.

Det är inte bara fysisk avslappning som behövs.
Även psyket måste få vila ibland. Och koppla bort allt runt omkring.
Alla sinnen. Alla intryck.
Det är dock lättare sagt än gjort.
Men inte omöjligt. För ingenting är omöjligt.
Och ibland måste man utmana sej själv.

Jag skulle verkligen behöva lära mej konsten.
Att inte tänka. Inte stressa. Inte vara rastlös.
Bara vara.
Och andas.
A n d a s .

Jag fick en hel hög med filmer från när vi var små av mamma och pappa.
Kära gamla minnen i rörliga bilder.
Glimtar av tiden som flytt.
Det är så värdefullt att ha.
Jag har suttit i flera timmar och tittat. Leende. Varm i hjärtat.
Sett familjen. Mina små bröder. Släkten.
Och sång. Massor med sång.

Hittade tre favoritklipp:

Det första klippet är från dagis.
Jag är runt fyra år och sjunger "I ett hus vid skogens slut".
Djupt koncentrerad. Och med rörelser!

Det andra klippet är från nians skolavslutning.
Jag sjöng Marie Fredrikssons glada låt "Äntligen", med en hel kör som backup.
Äntligen sommarlov. Äntligen fri från högstadiet. Äntligen!

Det tredje klippet är från gymnasiet.
Jag sjunger "Imagine" och "För kärlekens skull" inför Drottning Silvia.
Hon anlände till skolan i helikopter för att medverka i FN-rollspelet.
Och jag fick äran att sjunga.
Så där stod jag framför henne och sjöng. Utan skor!

Underbara minnen!

Det är så fascinerande att man kan fånga några ögonblick på film.
Och bevara dem. Titta på dem om och om igen.
Se sej själv växa upp.
Höra sin egen röst. Sjungandes redan från början...





Stillbilder från filmerna.
Överst finns även lillebror Olle med på bild.