Annie by Heart

Detta är en kärleksförklaring till Högalids Folkhögskola.
Att gå där var något av det roligaste jag gjort.
Utvecklande. Inspirerande. Frigörande.
Det är lätt att känna passion när man får göra det man älskar mest.
Och jag fick sjunga.
Varje dag. Hela tiden. Och med andra som älskade det lika mycket.
På Högalid hittade jag min röst.
Den röst som speglar den jag är.


Jag upptäckte Högalid när jag var som mest vilsen i livet.
Visste inte alls vad jag ville göra, förutom en enda sak.
Så jag ringde en vecka efter att terminen börjat och sa:
- Jag vill sjunga!
Kommer fortfarande ihåg svaret jag fick i andra änden:
- Då har du hittat rätt. Kom hit nästa vecka!
Och det gjorde jag. Som tur var.

Folkhögskola är något speciellt.
Man skapar så starka band till varandra.
Tillslut blir man som en enda stor familj.
Skratt blandas med tårar.
Kreativitet med frustration.
Men alla finns för varann. Hjälps åt. Och samarbetar.
Det blir så personligt på nåt sätt.

Älskade Högalid.
Vad jag saknar den skolan ibland.
Saknar underbara sångpedagogen Anna, som lockade fram det bästa ur oss alla.
Saknar sångövningarna. Och konserterna. Och att våga övervinna sina rädslor.
Saknar alla fantastiska och galna och kreativa klasskompisar.
Saknar dom hembakade bullarna i matsalen varje morgon klockan 10.
Och saknar att få sjunga varje, varje dag.

Jag vill göra det igen!
Får man det?!