Annie by Heart

Regn och rusk ute.
Jag tänder levande ljus och dricker saffranste.
I helgen är det första advent. Redan?! Tiden går så fort.
Och inte en endaste liten flinga snö har det kommit.
Det får gärna vänta till julafton tycker jag.

Dagarna innehåller mest plugg just nu.
En c-uppsats ska skrivas. Och jag är på god väg.
Men det är långt kvar.
Som tur är tycker jag faktiskt att det är roligt.
Det underlättar när självdisciplinen tryter.

I helgen blir det dock pluggpaus, för då kommer mamma, pappa och mormor hit.
Åhh! Älskade, älskade!
Ska bli underbart att umgås med min fina familj hela helgen.
Längtar massor!

Såhär vackert var Stockholm förra gången dom var här.

Jag har en längtan efter landet.
Efter jord och löv och träd. Mossa och frisk, frisk luft och dagg i kåpor.
Jag vill till någon vacker ö.
Gå vid stranden med gummistövlar och plocka stenar i olika former.
Höra havet storma. Jag saknar havet. Det stora, vida havet.

Jag vet inte varför.
Men jag har längtat efter det ett bra tag nu.
Högst upp på önskelistan står ett stenhus på en ö.
Som jag kan måla på och pyssla om.
Jag skulle ha en öppen spis. Och två katter.

Och varje dag skulle jag cykla till stranden.
Vandra omkring som Eva Dahlgren gör i videon till Vem Tänder Stjärnorna.
Den tanken ger iallafall mej ro.

Jag tror att denna önskan är en reaktion mot all stress i mitt liv.
Stressen är min värsta fiende. Den fångar mej så lätt.
Och sen har jag svårt att ta mej ur.
Kan bli tokig på hur mycket allt bygger på stress.
Hur fort allt ska gå hela tiden. Tick, tack, tick, tack - klockan tickar. Snabbt!
Och visst blir det mer märkbart i en stor stad.
Och visst älskar jag ibland all puls. Allt liv.
Det har sin charm.

Men ibland vill jag bara ut på den där ön.
Bort från trafik och buller och människor som springer.
Bara andas och leva och vara.

När jag var liten bodde jag i Örebro.
På den tiden fanns en mack som hette BP. Med en gröngul skylt.
Och varje gång pappa tankade där fick vi glass.
Tophat. Det var favoriten.

En av gångerna kommer jag ihåg alldeles särskilt.
Jag skulle snart fylla sju år.
Och pappa hade köpt ett nytt kasettband som han hade i bilen.
Bandet hette Roxette.
Och låten som spelades hette Joyride.
Hello You Fool, I Love You!

Det var kärlek vid första öronkastet.
Kommer ihåg att jag smugglade med mej kasettbandet upp till mitt rum.
Och där fick det stanna.
Fading Like a Flower. Watercolours in the Rain. Small Talk. Perfect Day. Spending my Time.
Jag lyssnade om och om och om igen.
... Och det gör jag fortfarande.

Under hela min uppväxt har dom hängt med.
Skivorna har avlöst varann.
Genom barndom. Tonårstid. Ungdom. Och fram till nu.
Med dom har jag gått igenom smärta och sorg. Lycka och kärlek.
Och hur mycket jag än lyssnar på annan musik
så kommer jag alltid tillbaka till dom.
För dom är ju soundtracket till mitt liv!

Det var tjugo år sen jag snodde det där kasettbandet.
Tio år sen jag var på första konserten.
Och idag var jag där igen.
Roxette live i Globen.
Varje låt förflyttade mej till olika delar av mitt liv.
Minnen. Känslor. Platser.
Dom där tårarna jag gråtit. Det där hjärtat som krossats. All kärlek.

Och när dom spelade Joyride var jag tillbaka i baksätet på bilen.
Sju år gammal med en Tophat i näven. Och med öronen på helspänn.

Behöver jag säga att det var en magisk kväll...