Annie by Heart

När jag var liten bodde jag i Örebro.
På den tiden fanns en mack som hette BP. Med en gröngul skylt.
Och varje gång pappa tankade där fick vi glass.
Tophat. Det var favoriten.

En av gångerna kommer jag ihåg alldeles särskilt.
Jag skulle snart fylla sju år.
Och pappa hade köpt ett nytt kasettband som han hade i bilen.
Bandet hette Roxette.
Och låten som spelades hette Joyride.
Hello You Fool, I Love You!

Det var kärlek vid första öronkastet.
Kommer ihåg att jag smugglade med mej kasettbandet upp till mitt rum.
Och där fick det stanna.
Fading Like a Flower. Watercolours in the Rain. Small Talk. Perfect Day. Spending my Time.
Jag lyssnade om och om och om igen.
... Och det gör jag fortfarande.

Under hela min uppväxt har dom hängt med.
Skivorna har avlöst varann.
Genom barndom. Tonårstid. Ungdom. Och fram till nu.
Med dom har jag gått igenom smärta och sorg. Lycka och kärlek.
Och hur mycket jag än lyssnar på annan musik
så kommer jag alltid tillbaka till dom.
För dom är ju soundtracket till mitt liv!

Det var tjugo år sen jag snodde det där kasettbandet.
Tio år sen jag var på första konserten.
Och idag var jag där igen.
Roxette live i Globen.
Varje låt förflyttade mej till olika delar av mitt liv.
Minnen. Känslor. Platser.
Dom där tårarna jag gråtit. Det där hjärtat som krossats. All kärlek.

Och när dom spelade Joyride var jag tillbaka i baksätet på bilen.
Sju år gammal med en Tophat i näven. Och med öronen på helspänn.

Behöver jag säga att det var en magisk kväll...