Annie by Heart

I måndags var det dags.
Det vi väntat på i ett halvår: Robyn live på Cirkus.
Jag, Karin och Sara var laddade. Uppspelta. Förväntansfulla.
Hela dagen gick vi och längtade.
Klockan blev åtta. Dags att åka. En timme kvar tills Robyn intar scenen.
Vi kliver in i hissen och trycker på knappen. Den lyser en stund. Sen slocknar den.
Jag hör Saras röst:
- Det känns som vi åker uppåt!
Gjorde vi det?! Vi skulle ju neråt. Hissen stannar. Men dörrarna öppnas inte.
Vi tittar på varandra. Börjar fnissa lite nervöst. Karin säger orden vi alla tänker:
- Har vi fastnat?!
Nej, det trodde varken Sara eller jag. Ingen fara. Vi trycker på knappen igen.
Inget händer. Jag skrattar ännu mer nervöst.
För att sen inse. Insikten.
VI HAR FASTNAT I HISSEN!
Världens sämsta kväll att fastna i hissen.
Känslorna pendlade mellan panik och komik.
Allt vi tänkte på var Robyn.  Inte. Missa. Robyn.
Och det gjorde vi inte heller.
Tack vare en räddningsinsats av Saras pojkvän som bände upp dörrarna utifrån.
Och stöttning från killen på larmcentralen som pratade med oss under tiden.
Frihet. Skrattanfall. Och trapporna ner.

Detta var början på en underbar kväll.

ROBYN LIVE!
Det var eufori. Glöd. Energi.
Tempot gick i en rasande fart.
Hon var så jävla bra live rent ut sagt.
Jag kunde inte stå still en sekund. Det var dans hela konserten igenom.
Både i publiken och på scenen.
Wow vad hon dansar! Och ändå var sången klockren hela tiden.
Tiden gick alldeles för fort. Förmodligen för att det aldrig kändes segt.
Bästa låtarna avlöste varandra. Indestructible och Hang With Me.
När hela Cirkus gungade och sjöng. Då var det magiskt.

Hon avslutade med en cover av Dancing Queen.
Och det är precis just det hon är, Robyn.
The Dancing Queen.

Hittade ett citat på mamma och pappas skafferidörr:

"Ta inte livet för allvarligt
Du kommer ändå inte ifrån det levande"

Det är sant.

Våga ta saker och ting med en klackspark.
Våga vara spontan.
Lev livet.
Lek livet.
Och det är inte hela världen om saker och ting inte alltid blir som man tänkt.





Och nu är det vår!

När jag var liten hade vi ett café.
Pepparkakshuset.
Det låg vid en park och var bara öppet på somrarna.
Som barn var det som att leva i en drömvärld.
Full med kakor och bakverk och bullar.
Varje morgon gick vi ner och åt frukostbuffé bland gästerna.
Varm baguette och färskpressad juice.
Och så ville vi alltid hjälpa till att skopa upp glass.
Mest för att sen själva få äta upp den. Med ett geléhallon på toppen.
Jag kommer så väl ihåg doften.
Och hur vissa godsaker smakade.
Till exempel hallonpajen.
Pepparkakshusets bästa. Den som alla älskade.
Så god!

Ikväll bakade jag den hallonpajen.
Bara doften förflyttande mej tjugo år tillbaka i tiden.
Godaste nostalgin!
Helt plötsligt var jag liten igen.
Tillbaka bakom disken i Pepparkakshuset.
Bland alla stammisar. Och tjejerna som sommarjobbade.
Tillbaka bland de färgglada parasollerna på bakgården.
Och doften av kaffe och nybakta bullar.
Getingar som surrade runt saftglasen.
Pappas mustasch och mammas röda knut.
Morfar som gjorde köttbullemackor.
Och mormor som ständigt hördes fråga: "Grädde, glass eller vaniljsås till pajen?"

Tänk att en smak kan väcka så mycket minnen.
Åhh! Underbara Pepparkakshus!

 

 

Jag har alltid älskat att skriva.
Det snurrar så mycket tankar och funderingar där upp i huvudknoppen hela tiden, och nånstans måste dom ju komma ut. Oftast blir det via pennan. Eller tangentbordet.

Så länge jag kan minnas har jag skrivit dagbok.
Fick min första i födelsedagspresent när jag fyllde sju år.
Den var vit och rosa med en häst på. Och ett litet lås.
I den plitade jag ner små meningar om hur mitt liv såg ut.
Det kunde vara något i stil med:
"Kära Dagbok. Idag har jag ätit pannkakor. Det var gott. Hej då."
Med stora, barnsliga bokstäver.

Men ju längre tiden gick, desto mer skrev jag.
På högstadiet beskrev jag mina dagar och känslor och tankar in i minsta detalj.
Det är en konstig känsla att läsa nu i efterhand.
Som att den är en roman.
Och som att huvudpersonen i romanen är någon annan. Inte jag.
Jag var så ung.
Naiv.
Oerhört spontan.
Och kär, kär, kär. I allt och alla.
Känslorna var alltid stora som berg.
Både i lycka och i sorg.
Tårarna rullade alltid lite snabbare.
Ilskan dundrade lite starkare.
Kärleken var på fullaste, passionerade allvar.
Ena dagen.
Nästa dag kunde den vara som bortblåst.
Snabba svängar. Bergochdalbana. Laviner.
En tonårings känslofulla inre.
Och allt det satte jag ord på och skrev ner med min bläckpenna.
Dagböckerna var min terapi.

Nu skriver jag inte i mina färgglada böcker lika ofta längre.
Men det händer då och då.
Jag tycker om när jag får såna perioder.
Det är rogivande att använda penna och papper ibland.
Men jag behöver det inte på samma sätt.
Det är inte samma detaljrikedom.
Inte samma språk.
För man växer. Och förändras.
Och så gör också orden.
Nu prioriteras andra berättelser.
Kanske mer filosofiska. Mindre egoistiska.
Mer reflekterande. Mindre enspåriga.
Nu är känslorna fortfarande många. Men mer harmoniska.

Det är en skatt att ha alla dagböcker kvar.
En guldgruva.
För där i finns delar av mej själv.
Vissa som jag hade glömt bort.
Vissa som jag skrattar åt.
Minnen att längta tillbaka till.
Eller bli generad över.
Alla dessa känslor. Stora som små.
Förevigade i ord.

Juliette Lewis är den coolaste rockbruttan någonsin.
Kaxig. Snygg. Och med en grym röst.
Att hon dessutom är en fantastisk skådis gör inte saken sämre.
Gillar verkligen att hon vågar gå sin egen väg.

Hennes förra band Juliette & The Licks är så bra!
Synd att de har splittrats. Men låtarna finns ju kvar som tur är.

Lyssna särskilt på:
Purgatory Blues
Hot Kiss
Mindful Of Daggers

Fast egentligen tycker jag att alla låtarna på albumet Four On The Floor är värda att lyssna på.
Rock när det är som bäst.
Enjoy!





"Get it in, throw in your cheap shots, your cheap shots baby
Isn't that all life really is, a bunch of have nots
And the gods will laugh when you think you've found your lot
And take it all away"

Inom en snar framtid kommer min kära Karin hit.
Och med sej har hon sin käre fästman Martin.
Dom ska vara här hela helgen och det ska bli så roligt!
Som jag har längtat.

Antar att dom anländer rätt sent.
Men hoppas iallafall på att hinna ses över en kopp te ikväll.
Måste ju få ge dom varsin kram.

Dessutom verkar vädergudarna vara på vår sida idag.
Förra gången Karin & Martin försökte ta sej hit blev dom stoppade av en oväntad snöstorm, och kom bara till Björnö innan dom var tvungna att vända hemåt igen.
Men idag har det varit sol och klarblå himmel.
Det bådar gott!

Jag ser fram emot en underbar helg!



Karin och Martin. In love.

Jag saknar katterna.
Saknar att ha en liten söt vän att gosa med.
Som spinner och jamar och stryker sej runt benen.
Saknar att höra ljudet av tassar.
Och någon som kurar ihop sej som en liten boll i ens famn.

Katter är underbara djur.
Kloka och ulliga och gulliga.

Har så många fina och roliga minnen av dom här små liven.
Dom fick mej att skratta så många gånger.
Och dom tröstade mej när jag var ledsen.
Lilla Tussen. Och lilla Nikki.
För alltid i mitt hjärta!

♥



Saknar...

Holländska tatueraren Angelique Houtkamp skapar magi i sin konstnärliga sagovärld.
Jag kan inte annat än älska hennes motiv!
Hennes tatueringskonst är både vacker, illusoriskt enkel och humoristisk.
Klassiska oldschoolmotiv blandas med mytologi, övernaturliga sagoväsen och dramatisk Hollywoodromantik. 

Just nu vill jag inte tatuera min hud.
Men jag skulle mer än gärna vilja ha dom som tavlor här hemma.
För det här är konst.
Och det är så snyggt!

Att vi har en internationell kvinnodag i kalendern vittnar om att samhället inte är jämställt än.

Sverige räknas som ett av världens mest jämställda länder.
Varför finns då fortfarande kvinnodagen?
Känns inte det lite gammaldags?
Jag förstår att den en gång tjänade sitt syfte. Men nu. 2011?

Ännu en av många bäckar små som förstärker skillnaderna.
Som delar upp människor.
Visst vill jag hylla kvinnor.
Men jag vill hylla män också.

Tycker det borde heta internationella människodagen istället.
En dag att hylla alla människor.
Oavsett kön. Kulturell tillhörighet. Sexualitet.
En dag för alla personligheter.
... Eller varför bara en dag förresten?!
Alla dagar borde vara sådana dagar.

Så länge vi särbehandlar - i stor och i smått - kommer det inte bli jämställt.

Idag firar jag semlans dag istället.
Den är till för alla!

Ännu en helg har kommit och gått.
Det har varit bra dagar.
Och det känns verkligen att våren är på väg.
Det är så nära nu. Så nära.
Ronjas vårskrik är lite för tidigt än så länge.
Men snart...

Lördag.
Tjejmiddag och fest med goa vänner.
Massa öl och babbel och god mat.
Sen ut en sväng till Imperiet.
Tack tjejer för en jättetrevlig kväll!

Söndag.
Blå himmel och strålande sol lockade ut mej i friska luften.
Olle och Jag gick till Djurgården.
Promenad med solen i ryggen. Underbart med värme.
Sen fika på Rosendals Trädgårdscafé.
Semla och grönt te. Och solen i ögonen.

Idag. Måndag.
Ledig från skolan. Lite mulet ute så det fick bli filmdag.
Quiz Show & Ocean's Twelve.
Den förstnämnda var sådär. Helt okej, men lite för lång.
Den sistnämnda har jag sett säkert fyra gånger förut. Men en gång till skadar ju inte.
Lagade dessutom måndagslyxmat.
Rosmarin- och honungsmarinerad fläskfilé med klyftpotatis, gräddig sås och avocadosallad.
Mums! Jag är fortfarande mätt.

Imorgon.
Skola.
Sen myskväll med Sara.

Nu.
Sova.
Och drömma.
Natti natti och godnatt!

Ett citat som jag gillar:

"Lyckan är för enkel för att vi ska förstå den."
(Ulf Lundell)

Det ligger mycket i det.
I vår desperation efter att bli lyckliga sätter vi krokben för oss själva.
Lyckan behöver inte vara komplicerad.
Lyckan behöver inte vara onåbar.

Den finns där inom räckhåll.
Om vi bara vill nå den.
Och vågar vara lyckliga även för det lilla.

Två låtar räckte för att göra mej euforisk.
Lyckorus!
Foo Fighters är utan tvekan ett av världens bästa hårdrocksband.
Och live är dom helt fantastiska.

Ikväll gästade dom Skavlan i SVT.
Och jag satt på front row under inspelningen.
Pressplats bland alla fotografer och journalister. Weee! (Man måste ju få skryta lite.)

Jag är så glad att bandets grundare och frontfigur Dave Grohl valde att lägga trumpinnarna åt sidan efter åren som trummis i Nirvana (!) och istället ställa sej med sin gitarr vid mikrofonen.
Bättre sångare får man leta efter.
Och jag är så glad att han vågade gå vidare efter Kurt Cobains död och starta något nytt.
Musikvärlden skulle vara så tom utan Foo Fighters.
Dessutom verkar Grohl vara en genuint ödmjuk och jordnära person. Trots att han är rockstjärna.
- I can see good in almost everyone. At the end of the day you're just a person.
Det är fint. En bra intervju.


Och sen.
Resten av bandet kommer in. Ljudet justeras. Instrumenten är på plats.
Blå gitarr till Dave Grohl. Peppad publik. Strålkastare på.
Foo Fighters LIVE.
Inte bara en låt. Utan två!

Vad kan jag säga.
Det finns bara ett ord:
Kärlek!











"Breathe out, so I could breathe you in
Hold you in
And now I know you've always been
Out of your head, out of my head I sang
And I wonder
When I sing along with you
If everything could ever feel this real forever
If anything could ever be this good again"
(Everlong)

♥


Programmet sänds imorgon, fredag 21.00 på SVT1.
Missa inte!

Jag kommer så väl ihåg när jag hörde The Ark första gången.
Det var drygt tio år sen. Sweet sixteen.
Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän.
Vi kollade på Voxpop.
Och plötsligt kom en helt ny musikvideo från ett nyupptäckt svenskt band.
Låten hette It Takes A Fool To Remain Sane.
Ola Salo hade knallrött hår. Och skinnjacka.
Det var det bästa jag hört på länge.
Jag ville bara höra den om och om och om igen.

Och trots att det gått massa år.
Så tycker jag den är minst lika bra nu som jag tyckte då.
Och texten. Den är så klockren!

"Do, do, do! What you wanna do
Don't think twice, do what you have to do
Do, do, do, do! Let your heart decide
what you have to do, that's all there is to find
Cause it takes a fool to remain sane"



Sen följde massor med hits. Och minnen:

Echo Chamber - Gymnasiedisco på Sandra.

Let Your Body Decide - Föräldrarfritt på Strömgatan.

Calleth You, Cometh I - Tonårskärlek.

Father Of A Son - Allsång i halleluja-refrängen på olika dansgolv.

One Of Us Is Gonna Die Young - Första året som utflugen och arbetande.

Clamour for Glamour - Live på Palace Springbreak -05. Fantastiskt!


Nu har bandet splittrats.
Men dom gör det med värdighet. Och med fanorna hissade.
Den senaste singeln Breaking Up With God är en av deras bästa låtar.
Jag älskar den!
Fick nästan samma känsla när jag hörde den som när jag hörde dom första gången.
En sista turné nalkas.
Kanske borde gå...

Tillbaka i Sthlm igen efter tio dagars "ledighet" i Kalmar.
Tentavecka räknas ju som ledigt. Nästan.
Om man bortser från de stressiga dagarna som återstår när man skjutit upp pluggandet alldeles för länge och istället får kompensera med att sitta uppe dygnet runt och skriva tills fingrarna blöder.
Pappa påstår att jag är en mästare på att skjuta upp saker.
Må så vara.
Men jag skyller på generna.
Min käre far är ganska duktig på att skjuta upp han med minsann. ;)

Kalmar. Älskade, lugna, sköna stad.
Det hände en hel del.
Alla hjärtans dag firades med sötsaker i mängder.
Fikorna/te-mys-kvällarna med Karin avlöste varandra.
Träffade alla mina goa vänner.
Umgicks med La Familia.
Hade en galet rolig utekväll på Söderport där vi dansade natten lång.
Hälsade på i Potatisboden.
Gick promenader och bara hade det härligt.
... Det fanns helt enkelt ingen tid för plugg.
Förrän sista dagarna såklart. Och då gick det undan kan jag lova.

På flyget tillbaka till Sthlm tog jag med mej Pelle och Elina.
Hela helgen har vi flängt omkring på stan.
Vapiano x 2.
Bio. Trassel i 3D. Underbar film!
Shoppa. Shoppa. Shoppa. Massa butiker hit och dit och upp och ner.
Melodifestival. Alla var överrens att the Ark var bäst. Grym låt. Grymt framträdande!
(Synd bara att de inte var med och tävlade...)
Nordiska muséet och modeutställning.
Och sen lite mer shopping.
Plus en och annan fika.

Tiden gick fort såklart.
Och det blev så tomt när dom åkte.
Kom snart tillbaka!



Sötsaker...



Solnedgång ovan molnen...