Annie by Heart

I måndags var det dags.
Det vi väntat på i ett halvår: Robyn live på Cirkus.
Jag, Karin och Sara var laddade. Uppspelta. Förväntansfulla.
Hela dagen gick vi och längtade.
Klockan blev åtta. Dags att åka. En timme kvar tills Robyn intar scenen.
Vi kliver in i hissen och trycker på knappen. Den lyser en stund. Sen slocknar den.
Jag hör Saras röst:
- Det känns som vi åker uppåt!
Gjorde vi det?! Vi skulle ju neråt. Hissen stannar. Men dörrarna öppnas inte.
Vi tittar på varandra. Börjar fnissa lite nervöst. Karin säger orden vi alla tänker:
- Har vi fastnat?!
Nej, det trodde varken Sara eller jag. Ingen fara. Vi trycker på knappen igen.
Inget händer. Jag skrattar ännu mer nervöst.
För att sen inse. Insikten.
VI HAR FASTNAT I HISSEN!
Världens sämsta kväll att fastna i hissen.
Känslorna pendlade mellan panik och komik.
Allt vi tänkte på var Robyn.  Inte. Missa. Robyn.
Och det gjorde vi inte heller.
Tack vare en räddningsinsats av Saras pojkvän som bände upp dörrarna utifrån.
Och stöttning från killen på larmcentralen som pratade med oss under tiden.
Frihet. Skrattanfall. Och trapporna ner.

Detta var början på en underbar kväll.

ROBYN LIVE!
Det var eufori. Glöd. Energi.
Tempot gick i en rasande fart.
Hon var så jävla bra live rent ut sagt.
Jag kunde inte stå still en sekund. Det var dans hela konserten igenom.
Både i publiken och på scenen.
Wow vad hon dansar! Och ändå var sången klockren hela tiden.
Tiden gick alldeles för fort. Förmodligen för att det aldrig kändes segt.
Bästa låtarna avlöste varandra. Indestructible och Hang With Me.
När hela Cirkus gungade och sjöng. Då var det magiskt.

Hon avslutade med en cover av Dancing Queen.
Och det är precis just det hon är, Robyn.
The Dancing Queen.