Annie by Heart

Beck-filmerna visas om och om igen på TV4.
Och jag fattar verkligen inte varför.
Har dom inte redan visat dom femhundrafemtioelva gånger?!
Och vem vill se dom så många gånger?
Vem?

Beror det på dålig fantasi. Eller bekvämlighet.
Det finns ju massor med bra filmer där ute.
Ändå väljer dom att än en gång visa Beck varje söndag.
På bästa sändningstid dessutom.
Och så lär det väl vara femhundrafemtioelva söndagar framöver.

Jag erkänner att jag inte gillar Beck (om ni inte redan förstått det).
Filmerna gör mej bara rädd och deprimerad.
Dom är så läskigt realistiska. Och mörka. Och allvarliga.
Det är illa nog att behöva se den långa trailern varje gång det är reklampaus.
Men.
Det är ju ingen som tvingar mej att titta. Som tur är.
Tycker bara att det är konstigt.
Tiden borde fyllas med nya och härliga filmer istället.
Variation. Det är allt jag önskar.


Ikväll skulle jag helst av allt vilja se Inception.
Men istället nöjer jag mej med att lyssna på vackraste filmmusiken från den.

Time.
av Hans Zimmer.

Jag älskar den. ÄLSKAR!
Får rysningar varje gång.

Jag tror på att ett skratt förlänger livet.
Att skratta förlöser så mycket glädje inom en.
Det är bättre än choklad!

Dessutom är det så härligt smittsamt.
Om en person börjar skratta är det svårt att inte skratta själv.
Det kan till och med räcka med ett litet leende.
Ger man ett, så får man nästan garanterat ett tillbaka.
Och ett leende, ett litet leende, kan vara den bästa gåvan.

(Åhh! I love it.)

Att skratta är bra för själen.
Det lyser upp både ens egen och andras tillvaro.
Så skratta mycket. Sluta aldrig visa det där vackra leendet.
Var glad. Försök vara positiv. Skratta!
Det förlänger livet.

Fredag. Det börjar bli sent.
Jag hör ljudet av en fest någonstans långt bort.
I någon av lägenheterna ovanför kanske.
Avlägsna skratt. Basgången från någon dansmusik. Klirrande glas. Flaskor.
Alla har tydligen inte en lika lugn fredagskväll som jag.

Slutet av oktober.
En av mina favoritmånader. Hela landet är som en enda palett av sprakande färger.
Klaraste rött. Gladaste gul. Passionerat orange.
Det är så vackert ute. Jag vill helst inte gå in!

Igår fick jag än en gång bevisat för mej varför jag tycker så mycket om hösten.
Gick en promenad runt Djurgården.
Det var knappt något folk ute alls. Mötte nästan ingen.
Hörde bara mina egna fotsteg. Andades den friska luften. Lyssnade på fåglarna.
Och bara tittade. På all skönhet. Det var som att gå mitt inne i ett konstverk.

Få årstider är så dramatiskt vackra som hösten.
Och få årstider får mej att vilja promenera i naturen så mycket.
Det gäller att passa på. För när man minst anar det, utan förvarning, så har alla löv fallit till marken. Och då vet man att vintern är nära.
Men nu.
Nu är det fortfarande underbart.

Här kommer bildbevis.

Jag älskar ord.
Fascineras över hur man kan bygga upp meningar som betyder olika saker.
Som skapar känslor.
Som berör.
Hur man kan forma dom i oändlighet. Leka med dom. Experimentera.
Formulera dom på olika sätt beroende på vad man vill förmedla.
Oavsett om det handlar om dikter. Haiku. Eller i en debatt. Eller som propaganda.
Det finns så många olika sätt att uttrycka sej på.

Det är spännande. Och ibland skrämmande.

Att ord kan få en att må bra. Eller dåligt.
Känna sej lycklig. Eller nedstämd.
Ord kan glädja. Eller såra. Eller muntra upp.
Förklara. Förenkla. Förmedla.

Ordets makt.

Men jag älskar ord. Vackra ord.
Kan läsa en dikt och fälla en tår om orden berör mej.
Och texten är minst lika viktig som melodin i en bra låt.
Jag inspireras av att läsa andras ord. Texter. Poesi. Böcker. Krönikor.
Och vill skriva själv. Ibland bara måste jag skriva!
Ibland bara måste jag få ur mej alla ord som finns inuti.

Det är bra. Det har hjälpt mej i alla olika lägen i livet.
Att skriva.
Jag älskar det.




Som William Shakespeare sa:
"Ord, ord, ord."

Jag behöver stressa ner.
Lugna. Ner. Mej.
Andas.

Jag är så uppe i varv just nu. Så spänd.
Ett varmt bad skulle göra underverk. Eller yoga. Eller varför inte meditation.
Avslappningsövningar.
Och massage.

Men framför allt handlar det om inställning.
Fokusering och självdiciplin.
Det är inte lätt att slappna av till fullo. Särskilt inte när man är så rastlös som jag är.
Det krävs övning och tålamod för att våga släppa allt för en stund och bara andas.
Och det krävs enorm koncentration för att stänga av alla tankar som snurrar. I alla fall till en början. Det kanske är något man kan lära sej. Att slappna av från insidan och ut.

Det är inte bara fysisk avslappning som behövs.
Även psyket måste få vila ibland. Och koppla bort allt runt omkring.
Alla sinnen. Alla intryck.
Det är dock lättare sagt än gjort.
Men inte omöjligt. För ingenting är omöjligt.
Och ibland måste man utmana sej själv.

Jag skulle verkligen behöva lära mej konsten.
Att inte tänka. Inte stressa. Inte vara rastlös.
Bara vara.
Och andas.
A n d a s .

"Will you tell me once again
how we're gonna be just friends?
If you're for real and not pretend
then I guess you can hang with me

When my patience's wearing thin
When I'm ready to give in
Will you pick me up again?
Then I guess you can hang with me

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
there will be time for that too
if you hang with me
hang with me


Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me
Cause its gonna be
all heartbreak
blissfully painful and insanity
if we agree
Just hang with me"

Jag fick en hel hög med filmer från när vi var små av mamma och pappa.
Kära gamla minnen i rörliga bilder.
Glimtar av tiden som flytt.
Det är så värdefullt att ha.
Jag har suttit i flera timmar och tittat. Leende. Varm i hjärtat.
Sett familjen. Mina små bröder. Släkten.
Och sång. Massor med sång.

Hittade tre favoritklipp:

Det första klippet är från dagis.
Jag är runt fyra år och sjunger "I ett hus vid skogens slut".
Djupt koncentrerad. Och med rörelser!

Det andra klippet är från nians skolavslutning.
Jag sjöng Marie Fredrikssons glada låt "Äntligen", med en hel kör som backup.
Äntligen sommarlov. Äntligen fri från högstadiet. Äntligen!

Det tredje klippet är från gymnasiet.
Jag sjunger "Imagine" och "För kärlekens skull" inför Drottning Silvia.
Hon anlände till skolan i helikopter för att medverka i FN-rollspelet.
Och jag fick äran att sjunga.
Så där stod jag framför henne och sjöng. Utan skor!

Underbara minnen!

Det är så fascinerande att man kan fånga några ögonblick på film.
Och bevara dem. Titta på dem om och om igen.
Se sej själv växa upp.
Höra sin egen röst. Sjungandes redan från början...





Stillbilder från filmerna.
Överst finns även lillebror Olle med på bild.

Det finns människor som räddar en när man är ute på djupt vatten.
Som håller en flytande när man håller på att sjunka.
Som andas åt en när ens egen luft har tagit slut.
Som pusslar ihop bitarna när ens hjärta har krossats.

Det finns människor som alltid finns där.
Och som man kan vara sej själv fullt ut med.
Avslappnad med. Glad med. Arg med. Ledsen med. Sprallig med. Lycklig med.
Människor som alltid har en varm famn öppen för en.

Livets hjältar.

Det är dom man ska vara rädd om.
Det är dom man ska våga säga "Jag älskar dej" till.
För dom är lika viktiga som syre.

Hjältarna. Vännerna. Älskade, älskade.
De som är värdefulla i livet.
De som får min värld att snurra lite lättare.

Ni vet vilka ni är.
Kärlek till er.

Jag måste bara rekommendera den här fantastiska skivan.
Mumford & Sons är ett folkrockband från London.
Sigh No More är deras debutskiva.
Och jag kan inte annat än älska den. Man blir ju så glad!

Musik att leva till.


"As the winter winds litter London with lonely hearts
Oh the warmth in your eyes swept me into your arms
Was it love or fear of the cold that led us through the night?
For every kiss your beauty trumped my doubt

And my head told my heart
Let love grow"