Helena Bergström


Helena Bergström var i blåsväder förra veckan.
Och visst är det härligt uppfriskande med en människa som vågar säga vad hon tycker.
Som talar ur hjärtat och står upp för sina åsikter.
Utan att sen ta fram den klassiska svenska skämskudden.
Utan att ångra sina uttalanden i efterhand.
Och skylla på felcitat.
Istället höll hon huvudet högt och fortsatte debatten både i tv och tidningar.

Det är bra.
Och det behövs i vårt timida samhälle där ingen vågar sticka ut hakan.

När någon väl gör det så blir det ramaskri direkt.
Pressarna går varma.
- OJ någon vågar säga ifrån! Oh my God!
- Det blir morgondagens löpsedel.
- Och en artikel på det.
- Idag och morgon och gärna en uppföljare dagen efter det.
- Och så Debatt.
- Och krönikor och forum det är fritt fram för åsikter.

Vem håller med?
Vem håller inte med?
Två läger bildas: För och emot.

Och blåsvädret är i full gång.
Storm!

Här i Sverige får vi inte skapa stormar.
Helst inte ens en liten bris.
Vi ska bara tacka och ta emot.
Om vi faller är det bara att resa sej och borsta av sej med ett leende.
Skrubbsåren måste döljas.
Hysch hysch!
Ilska, upprördhet och sorg får inte visas upp offentligt.
Och om man ändå gör det ska man ha goda skäl.
Är man en av Sveriges mest framgångsrika personer har man aldrig goda skäl.
Då ska man bara vara tacksam.

Det tycker jag är fel.
Det är jantelagens regler.
Det är lagen om att ingen får vara bättre än någon annan.
"Eliten" får aldrig klaga. Dom ska vara nöjda och glada. Tacksamma.

Men Helena Bergström vågade.
Och det behövs.
Strunt i rubriker och ramaskrin och hyschanden.
Tala ur skägget!
Annars kommer samhället stå still.

Och en debatt om fin- och fulkultur skulle verkligen vara på sin plats.
För det är ju så.
Publiken tycker en sak, kritikerna ofta en annan.
En statusfråga?
Vems åsikter är mest värda.

Ibland kanske man bara ska strunta i vad de coola recensenterna tycker när de sitter där på sina höga hästar och viftar med pekpinnen, gömda bakom sina coola recensenttitlar.
Ibland kanske folket är de sanna recensenterna. De som röstar med hjärtat.
Publiksiffrorna säger mer än fem getingar, eller plus eller stjärnor.
Uttrycket "folkkär" finns av en anledning.
För när allt kommer omkring är det de filmerna vi minns. De folkkära filmerna.
Precis som de folkkära artisterna nästan aldrig står på podium och tar emot priser. Utan istället ägnar sin tid åt att stå på en scen med tusentals lyckliga och sjungande människor i publiken.
Det måste vara mer värt än alla priser och finkulturtitlar i världen.

Folkkultur är finkultur. All kultur är finkultur. Iallafall i min värld.



Helena Bergström är en fantastisk skådespelerska.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0