Annie by Heart

Jag erkänner.
Jag blir irriterad på de som blir föräldrar och sen lever sina liv enbart genom sina barn.
De upphöjer sina små knoddar upp över molnen och skyarna.
Bloggar om barn. Pratar om barn. Fikar med barn. Läser böcker om barn.
Allt kretsar kring barn.
Som att man inte längre är en individ. Utan enbart har en roll. Som mamma. Eller pappa.
Och bortblåst är den person som levde och drömde och hade fritidsintressen.
Vad är det som gör att den personen inte kan få finnas kvar också?
...

Jag läste en krönika i Elle av författaren Karin Ström som satte ord på detta.
Hon skriver det så bra. Så nu kopierar jag helt enkelt hela hennes text.
Håll till godo.


"Jag var 25 år och hade genomskådat allt. Att skaffa barn var bara ett omedvetet men inte desto mindre desperat försök att överföra sitt eget livs meningslöshet på någon annan. Ett enkelt sätt att skapa en situation där man var behövd för att maskera livets obevekliga poänglöshet. Patetiskt. Inget för mig. Men jag skulle väl säkert ändra mig och bli som alla andra hormonstinna thirtysomethings som längtade ihjäl sig efter bebisskrik och barnkräk så fort jag passerade 30-årsstrecket. Suck. Den biologiska klockan, den hade ju alla hört talas om.

Tick tack. Åren gick. Och en dag vaknade jag upp - fortfarande inte beredd att byta bort hela mitt liv mot sömnlösa nätter, fula barnvagnar och att låtsasäta grus i sandlådan. Lägga alla konstnärliga ambitioner på hyllan och bara mäkta med att skriva självhjälpsböcker om gravidchocker och nyckelromaner om bitterfittig vardagsrealism. Var det något fel på mig? Var jag en kall och ond människa?

Så pratade jag med min killes kompis som precis blivit pappa. För att verka riktigt inkännande bredde jag på ordentligt och försökte lägga de mest storvulna orden i hans mun: "Det är väl som de säger, att man inte vet vad livet är innan man skaffat barn. Det måste vara en känsla som är fullständigt omöjlig att beskriva för någon som inte är förälder". "Ja, jo, absolut..." svarade han, "men samtidigt känner jag att det är en ganska naturlig del av livet att få barn. Det behöver inte göras större än så."

Orden var förlösande. För plötsligt insåg jag att det kanske inte var barn i sig som avskräckte mig, utan hela den kultur som byggts upp kring mammaskapet. Den där hela ens personlighet suddas ut och ersätts av ett ironibefriat mammamonster som ständigt är på jakt efter ny information om läggningsmetoder och gränsdragningar, som måste blogga och skriva i forum om bajsblöjor och minskande sexlust, som läser trendiga mammaantologier, bildar nätverk och prenumererar på Mama. Mammaskapet har blivit så uppskrivet, sönderanalyserat och uttjatat i medierna att det blivit avskräckande att bara sitta på första parkett.

Jag insåg med lättnad att det där inte behöver bli jag. För även om jag förstår att det är en enorm omställning att bli förälder så tänker jag aldrig ge upp min hittillsvarande identitet om jag får barn. Jag vet att det går, för jag växte upp med en trebarnsmamma som debuterade som poet samma år som jag föddes, samtidigt som hon jobbade som läkare. Mitt mest bestående barndomsminne av henne är att hon ligger i sängen och läser. Jag var alltid välkommen dit att gosa. Men hon levde inte sitt liv genom mig. Den viktigaste rollen för henne var aldrig att vara mamma, utan att vara sig själv."

...
Det viktigaste är att ge kärlek. Och trygghet.
Och om man själv är lycklig, är den man är, lever sitt liv och drömmer sina egna drömmar
så tror jag att den glädjen smittar av sig på barnen.
För vem vill ha en förälder som lever sitt liv genom en själv?
Är inte det ett tungt ansvar lägga på någon annan?



Jag & Mamma

Tack älskade mamma och pappa
för att ni är ni.
För att vi har fått dela alla äventyr och drömmar med er.
Det har berikat mitt liv.
Jag älskar er!