Annie by Heart

Jag har skrivit säkert en miljon dikter genom åren.
Hittade en som jag skrev i november 2003.
Kan fortfarande känna hur jag kände då när jag skrev den.

...

Rysningar som väcker fjärilar i magen
Dimmiga andetag och lekande fingrar
Du kan få världen att vibrera
nerverna att explodera
himlakroppar att kollidera
Bara du rör vid mej
Aldrig får jag nog
när vi är så nära som vi bara kan
nyfikna kroppar omsluter varann
Känslor brinnande och heta
hemligheter ingen annan får veta
Bara natten ser på
när vi som förut varit två
smälter samman i varann
Det är nu dimmorna lättar
Nu andas vi i samma takt
Fjärilsvingar fladdrar i magen
Nu ser jag kärleken i all sin prakt

...

Jag har en ödestro.
Jag tror att det ofta finns en mening med det som händer.
Det finns så mycket i livet som vi inte kan kontrollera.
Och det kan vara skönt att vila i den tanken ibland.
Att det som sker det sker. Att det är ödet.

Men jag tror också att vi i mångt och mycket själva sitter vid rodret.
Att vi själva styr över vårt eget öde.

Att leva innebär att ständigt göra olika val.
Mer eller mindre omedvetet väljer vi hela tiden.
Färg på klänningen, vad som ska ätas till middag, vilken väg vi ska ta.
Men det finns andra val som är mer känslomässiga.
Som styr vår inställning, vårt synsätt och våra tankar.
Det är val som påverkar hur vi mår. Och hur vi vill må.

Att välja positiva synvinklar framför negativa.
Att välja goda tankar istället för onda.
Att våga välja lycka!

Vi besitter mer makt än vi förstår.
Och det må vara en konst. Men det går om man bara vill.
Det handlar om att ta kontroll över sina tankar.
Och över sina känslor.
Och inte fastna i onda cirklar av rädsla och negativitet.

Livet blir vad man gör det till.
Det är upp till dej själv. Ditt eget val.
Inte ödet. Inte någon högre makt.
Du själv är nyckeln till din egen lycka.
Och till ditt eget öde.

Som Ulf Lundell sjunger:

"Vi blir vad vi väljer.
Vi blir vår ensamhet"


Det ligger mycket i det...

Helena Bergström var i blåsväder förra veckan.
Och visst är det härligt uppfriskande med en människa som vågar säga vad hon tycker.
Som talar ur hjärtat och står upp för sina åsikter.
Utan att sen ta fram den klassiska svenska skämskudden.
Utan att ångra sina uttalanden i efterhand.
Och skylla på felcitat.
Istället höll hon huvudet högt och fortsatte debatten både i tv och tidningar.

Det är bra.
Och det behövs i vårt timida samhälle där ingen vågar sticka ut hakan.

När någon väl gör det så blir det ramaskri direkt.
Pressarna går varma.
- OJ någon vågar säga ifrån! Oh my God!
- Det blir morgondagens löpsedel.
- Och en artikel på det.
- Idag och morgon och gärna en uppföljare dagen efter det.
- Och så Debatt.
- Och krönikor och forum det är fritt fram för åsikter.

Vem håller med?
Vem håller inte med?
Två läger bildas: För och emot.

Och blåsvädret är i full gång.
Storm!

Här i Sverige får vi inte skapa stormar.
Helst inte ens en liten bris.
Vi ska bara tacka och ta emot.
Om vi faller är det bara att resa sej och borsta av sej med ett leende.
Skrubbsåren måste döljas.
Hysch hysch!
Ilska, upprördhet och sorg får inte visas upp offentligt.
Och om man ändå gör det ska man ha goda skäl.
Är man en av Sveriges mest framgångsrika personer har man aldrig goda skäl.
Då ska man bara vara tacksam.

Det tycker jag är fel.
Det är jantelagens regler.
Det är lagen om att ingen får vara bättre än någon annan.
"Eliten" får aldrig klaga. Dom ska vara nöjda och glada. Tacksamma.

Men Helena Bergström vågade.
Och det behövs.
Strunt i rubriker och ramaskrin och hyschanden.
Tala ur skägget!
Annars kommer samhället stå still.

Och en debatt om fin- och fulkultur skulle verkligen vara på sin plats.
För det är ju så.
Publiken tycker en sak, kritikerna ofta en annan.
En statusfråga?
Vems åsikter är mest värda.

Ibland kanske man bara ska strunta i vad de coola recensenterna tycker när de sitter där på sina höga hästar och viftar med pekpinnen, gömda bakom sina coola recensenttitlar.
Ibland kanske folket är de sanna recensenterna. De som röstar med hjärtat.
Publiksiffrorna säger mer än fem getingar, eller plus eller stjärnor.
Uttrycket "folkkär" finns av en anledning.
För när allt kommer omkring är det de filmerna vi minns. De folkkära filmerna.
Precis som de folkkära artisterna nästan aldrig står på podium och tar emot priser. Utan istället ägnar sin tid åt att stå på en scen med tusentals lyckliga och sjungande människor i publiken.
Det måste vara mer värt än alla priser och finkulturtitlar i världen.

Folkkultur är finkultur. All kultur är finkultur. Iallafall i min värld.



Helena Bergström är en fantastisk skådespelerska.

Dagens låt.
After the Storm med Mumford & Sons.
Underbar.



"And I took you by the hand
And we stood tall
And remembered our own land
What we lived for

And there will come a time, you'll see, with no more tears
And love will not break your heart, but dismiss your fears
Get over your hill and see what you find there
With grace in your heart and flowers in your hair"