Annie by Heart

Trots den sena timmen hör jag fåglar kvittra utanför fönstret.
Annars är det helt tyst.
Förutom ljudet av klockan som tickar. Det är rofyllt.
Att vara hemma i Kalmar betyder alltid lugn och ro.
Att hinna andas. Och koppla bort storstadspulsen. Stressen.
Det är så skönt!

Nu är det verkligen vår dessutom!
Har inte behövt använda skinnjackan många gånger.
Och som sagt. Fågelkvitter. Det är ljuvligt.

Jag har haft en underbar påskhelg.

Öland. Potatisboden. Gitarr & sång. Parken. Picknick. Promenader.
Karin & Sara. Påskägg. Ett ton godis. Filmkväll. Nära & kära. Musikquiz.
Hundvalpar. Matkoma. Öl. Roadtrip. Sola. Skratta. Mysa. Umgås.

Härliga dagar.
Och fler att vänta...

Detta är en kärleksförklaring till Högalids Folkhögskola.
Att gå där var något av det roligaste jag gjort.
Utvecklande. Inspirerande. Frigörande.
Det är lätt att känna passion när man får göra det man älskar mest.
Och jag fick sjunga.
Varje dag. Hela tiden. Och med andra som älskade det lika mycket.
På Högalid hittade jag min röst.
Den röst som speglar den jag är.


Jag upptäckte Högalid när jag var som mest vilsen i livet.
Visste inte alls vad jag ville göra, förutom en enda sak.
Så jag ringde en vecka efter att terminen börjat och sa:
- Jag vill sjunga!
Kommer fortfarande ihåg svaret jag fick i andra änden:
- Då har du hittat rätt. Kom hit nästa vecka!
Och det gjorde jag. Som tur var.

Folkhögskola är något speciellt.
Man skapar så starka band till varandra.
Tillslut blir man som en enda stor familj.
Skratt blandas med tårar.
Kreativitet med frustration.
Men alla finns för varann. Hjälps åt. Och samarbetar.
Det blir så personligt på nåt sätt.

Älskade Högalid.
Vad jag saknar den skolan ibland.
Saknar underbara sångpedagogen Anna, som lockade fram det bästa ur oss alla.
Saknar sångövningarna. Och konserterna. Och att våga övervinna sina rädslor.
Saknar alla fantastiska och galna och kreativa klasskompisar.
Saknar dom hembakade bullarna i matsalen varje morgon klockan 10.
Och saknar att få sjunga varje, varje dag.

Jag vill göra det igen!
Får man det?!

Det var flera år sen jag målade senast.
Om man bortser från all klotterkonst jag skapar när jag pratar i telefonen.
Men nu de senaste veckorna har inspirationen och lusten kommit tillbaka.
Åhh det är så härligt!
Jag har dammat av mina gamla akvarellfärger och alla penslar.
Köpt nya blyertspennor och pappersblock med olika struktur.
Och poff så har jag satt igång igen.
Nästan varje dag vill jag sitta och måla.
Det är så meditativt.
Timmarna flyger fram utan att man märker det.
Tankarna stillas.
Det är jag. Penseln. Färgerna. Papperet.
Inget annat.
Och i bakgrunden hörs tonerna av lugn och skön musik.
Ida Redig's fantastiska skiva spelas flitigt just nu.
(Blev kär i hennes musik den kvällen jag råkade hamna på Söderport när hon spelade)

Jag har insett hur mycket jag har saknat att måla.
Saknat färgerna. Och känslan när en bild växer fram på det tomma, vita bladet.
Det är så roligt. Och skönt!

Nu blir det mer målande.
Och mer färger.
Jag älskar färger!




Om ni vill lyssna på Ida Redig finns skivan på Spotify.
Mina favoriter:
Alive & Always On The Run.

En favoritlåt. Det är så svårt. Jag har så många.
Ibland hittar jag nya.
Och så finns det dom som jag återkommer till.
Om och om igen. Alltid.
Det är som kärlekshistorier. Alla favoritlåtar har en egen plats i mitt hjärta.

En av dom är Fix You med Coldplay.




Underbar live-version!


Fix You.
Kommer fortfarande ihåg känslan när jag hörde den första gången.
Det var kärlek direkt.
Till den här låten har jag gråtit. Och skrattat. Och fått gåshud.
Jag har sjungit den en miljon gånger. Uppträtt med den.
Två gånger har jag fått höra den live. Sjungit den tillsammans med tusentals andra.
Texten berör mej varje gång.
Och jag kan inte bli trött på den. Det är omöjligt.

Har så många minnen och drömmar som har ackompanjerats av Fix You.
Därför är den en av mina favoritlåtar.
För evigt.

Jag erkänner.
Jag blir irriterad på de som blir föräldrar och sen lever sina liv enbart genom sina barn.
De upphöjer sina små knoddar upp över molnen och skyarna.
Bloggar om barn. Pratar om barn. Fikar med barn. Läser böcker om barn.
Allt kretsar kring barn.
Som att man inte längre är en individ. Utan enbart har en roll. Som mamma. Eller pappa.
Och bortblåst är den person som levde och drömde och hade fritidsintressen.
Vad är det som gör att den personen inte kan få finnas kvar också?
...

Jag läste en krönika i Elle av författaren Karin Ström som satte ord på detta.
Hon skriver det så bra. Så nu kopierar jag helt enkelt hela hennes text.
Håll till godo.


"Jag var 25 år och hade genomskådat allt. Att skaffa barn var bara ett omedvetet men inte desto mindre desperat försök att överföra sitt eget livs meningslöshet på någon annan. Ett enkelt sätt att skapa en situation där man var behövd för att maskera livets obevekliga poänglöshet. Patetiskt. Inget för mig. Men jag skulle väl säkert ändra mig och bli som alla andra hormonstinna thirtysomethings som längtade ihjäl sig efter bebisskrik och barnkräk så fort jag passerade 30-årsstrecket. Suck. Den biologiska klockan, den hade ju alla hört talas om.

Tick tack. Åren gick. Och en dag vaknade jag upp - fortfarande inte beredd att byta bort hela mitt liv mot sömnlösa nätter, fula barnvagnar och att låtsasäta grus i sandlådan. Lägga alla konstnärliga ambitioner på hyllan och bara mäkta med att skriva självhjälpsböcker om gravidchocker och nyckelromaner om bitterfittig vardagsrealism. Var det något fel på mig? Var jag en kall och ond människa?

Så pratade jag med min killes kompis som precis blivit pappa. För att verka riktigt inkännande bredde jag på ordentligt och försökte lägga de mest storvulna orden i hans mun: "Det är väl som de säger, att man inte vet vad livet är innan man skaffat barn. Det måste vara en känsla som är fullständigt omöjlig att beskriva för någon som inte är förälder". "Ja, jo, absolut..." svarade han, "men samtidigt känner jag att det är en ganska naturlig del av livet att få barn. Det behöver inte göras större än så."

Orden var förlösande. För plötsligt insåg jag att det kanske inte var barn i sig som avskräckte mig, utan hela den kultur som byggts upp kring mammaskapet. Den där hela ens personlighet suddas ut och ersätts av ett ironibefriat mammamonster som ständigt är på jakt efter ny information om läggningsmetoder och gränsdragningar, som måste blogga och skriva i forum om bajsblöjor och minskande sexlust, som läser trendiga mammaantologier, bildar nätverk och prenumererar på Mama. Mammaskapet har blivit så uppskrivet, sönderanalyserat och uttjatat i medierna att det blivit avskräckande att bara sitta på första parkett.

Jag insåg med lättnad att det där inte behöver bli jag. För även om jag förstår att det är en enorm omställning att bli förälder så tänker jag aldrig ge upp min hittillsvarande identitet om jag får barn. Jag vet att det går, för jag växte upp med en trebarnsmamma som debuterade som poet samma år som jag föddes, samtidigt som hon jobbade som läkare. Mitt mest bestående barndomsminne av henne är att hon ligger i sängen och läser. Jag var alltid välkommen dit att gosa. Men hon levde inte sitt liv genom mig. Den viktigaste rollen för henne var aldrig att vara mamma, utan att vara sig själv."

...
Det viktigaste är att ge kärlek. Och trygghet.
Och om man själv är lycklig, är den man är, lever sitt liv och drömmer sina egna drömmar
så tror jag att den glädjen smittar av sig på barnen.
För vem vill ha en förälder som lever sitt liv genom en själv?
Är inte det ett tungt ansvar lägga på någon annan?



Jag & Mamma

Tack älskade mamma och pappa
för att ni är ni.
För att vi har fått dela alla äventyr och drömmar med er.
Det har berikat mitt liv.
Jag älskar er!