Annie by Heart

Den går så fort. Tiden.
Och nu är julen redan över.
Jag som tyckte det var sommar alldeles nyss!

Det sägs att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir.
Herregud!
Jag är ju bara 24 och tycker redan att tiden flyger iväg.
Det kan ju bara inte gå fortfare än såhär! Nej, nej, nej!

Julafton var så lång när man var liten.
Julafton kändes som flera dygn!
Det var nästan lite jobbigt ibland... det var en lång väntan innan jultomten kom.
Nu känns inte julafton som flera dygn längre.
Nu hinner man knappt uppfatta att det är julafton.
Timmarna känns som minuter.
Men det var mysiga minuter. Det var en bra julafton!

Och nu är det snart sommar igen.


G O D  J U L !

"Jag hatar att jag äskar dej, och jag älskar dej så mycket att jag hatar mej"

När jag älskar någon, älskar jag verkligen den personen.
Med hjärta och själ.
Med varje del av mitt sinne och min kropp.
Från lilltårna och ut i fingerspetsarna!
Kärlek!
Och har jag väl börjat älska nån, då är det tillitsfullt. Då finns det där.
Poff! Kärlek! Med hjärta och själ.

Därför är det så svårt
om kärleken tar slut hos den man älskar.
Om personen försvinner ur ens liv.
Och man står där ensam kvar. Med hjärta och själ och kärlek.

"Jag hatar att jag älskar dej och jag älskar dej så mycket att jag hatar mej."
Så känns det då.
Men det går över. Det gör det alltid. Det tar bara lite tid ibland.

Och tills dess ska man väl vara glad över att man älskar någon.
För det är faktiskt något fint. (trots att det ibland gör ont...)



Det finns alltid nån man kan ge kärlek till... och få kärlek av!

Mitt lilla hjärta slår.
pick, pick, pick.
Jag hoppas det är stark.
Att det är tåligt.
Mitt lilla hjärta.
du-dunk, du-dunk, du-dunk.
Hjärtat med alla stora känslor.
Hjärtat med kärleken.
Jag hoppas det är starkt.


Det finns tillfällen i livet då man inser hur skör man är.
Att livet hänger på en skör tråd.
Det finns tillfällen när man blir påmind om det.
Hur lite det är som krävs...
Kroppen är så komplicerad.
Allt hänger ihop. Allt behövs.
Inget får gå fel.

Och så finns det tillfällen då man blir så lättad över kroppens förmåga att läka sej själv.
Lättad och fascinerad.
Det är ju helt fantastiskt egentligen!
Att kroppen kan göra så mycket själv.
Att vi alla besitter den förmågan.
Lättnad.

Lycklig, lycklig!!
Coldplay kommer till Stadion i sommar!
Åhh, ååhh, åhh! Trodde väl aldrig att dom skulle komma hit så snart igen, men jag hoppades.
Förra konserten var så underbar!
Så på torsdag vet jag en som kommer köpa en för tidig julklapp till sej själv!

"Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you "



Viva la vida!

Jag har tydliga problem när det gäller vinterskor.
Varje år är det samma sak. "Jag borde köpa ett par varma, fodrade skor!"
Och jag förstår verkligen syftet med vinterskor. Absolut! Det är ju klockrent! Man slipper frysa om fötterna.
Så varför, varför, varför kommer jag inte ens ihåg när jag ägde ett par senast?!
Förra året hade jag mina älskade Converse hela vintern.
Oavsett om det var snö, is eller regn.
Converse all star!
Jag älskar dom! Dom är ju så sköna. Och snygga.
Men mina tår hatar dom! För man kan ju inte direkt anklaga ett par Converse för att vara varma.Tvärtom - dom är iskalla! Det är ju TYG för sjutton!

Och nu är det vinter igen.
Jag sneglar bort mot skohyllan.
Där står dom nu igen. Mina Converese. Utan minsta sällskap av varmfodrade vänner.

Jag bestämde mej att gå ut på stan. I år ska jag banne mej ha ett par varma vinterskor!
Tror jag har gått till alla skoaffärer i hela Stockholm!
Men det gick bara inte!
Det fanns en del fina skor såklart... Men inte såna jag ville ha.
Och tillslut var jag bara helt utmattad av alla skointryck.
"Äsch! Jag struntar i det här! Jag klarar mej utan vinterskor! Det är ju inte så lång tid kvar till sommaren..."
Eeehh?!
Jaja, så tänkte jag iallafall.
Idag gick jag en promenad. Och höll på att frysa tårna av mej!

Jag tror jag ska investera i ett par raggstrumpor!

Det här med självdiciplin har aldrig varit min starka sida.
Har jag chansen att skjuta på nåt tråkigt så gör jag det...
Totalt puckat!
Men jag lär mej aldrig!

Skoluppgifter är värst. Jag kan inte börja i tid!
Undrar hur ofta jag har tänkt:
"Nu ska jag sätta igång med det här direkt när jag kommer hem!"
För att sedan totalt glömma bort mitt löfte, och väl hemma göra något annat som är roligare.
Surfa runt, kolla facebook, mailen, och msn.
Kolla på tv. Eller en film.
Baka nåt gott. Och laga mat såklart.
Gå ut på stan.
Ringa några vänner.
Träffa vänner. FIKA!
Kanske en till film.
Varför inte en långpromenad.
Och så några telefonsamtal till.

Och sen va den dagen slut.
Pluggandet liksom försvann i mängden. "Jag hinner ändå! Imorgon sätter jag igång!"

Det slutar alltid med att jag sitter där i sista minuten!
Slänger fram böckerna i panik - läsa, läsa, läsaaaa!
Vad var uppgiften nu igen?! Just det!
Skriva, skriva, skrivaaaa!
Fingrarna glöder! Stress! Ångest! "Varför började jag inte lite tidigare?!!"
En minut innan deadline brukar jag skicka in!
Och trots all ångest, all stress och allt svärande så lär jag mej aldrig. Det går bara inte att börja när jag har så himla lång tid på mej.

Fast kanske är det så att jag jobbar bäst när jag har lite press på mej.
Jag behöver kanske lite eld i baken för att det ska bli bra till slut.
För det brukar oftast bli rätt bra ändå. Och då kan jag pusta ut en stund.
Tills det är dags för en ny uppgift att skjuta på...

Och ja... jag erkänner. Just nu borde jag plugga istället för att skriva det här inlägget.
Jag ska börja med det direkt efter det här... Jag lovar!

I Gamla Stan finns många caféer, men ett av de allra mysigaste är helt klart Kaffekoppen.
Tvillingcaféet Chokladkoppen ligger precis brevid och är minst lika trevligt.
Däremot är jag väldigt förtjust i Kaffekoppens inredning.
Gammaldags, massa levande ljus, gamla träbord och pinnstolar, valv i taket.
Det är som att vrida tiden tillbaka! Och mycket charmigt!
Ett perfekt café i höst -och vintertider när man bara vill kura inomhus och äta goda grejer!

Om man går till Kaffekoppen måste man bara beställa in varm choklad med vispgrädde! (Komiskt nog har jag aldrig varit i närheten att beställa en kopp kaffe där inne)
Den varma chokladen är stans bästa! Jag lovar! Man får en hel skål full med hemgjord varm choklad... äkta choklad gjord på kakao och socker! Och till det en massa vispad grädde.
Sen kan man sitta där inne i värmen hur länge som helst och bara ha det mysigt!

Jag kan också rekommendera deras mackor!
Kalkon med sötstark senap är en favorit, men också skagenröran.
Riktigt goda är dom!
Kladdkakan är också helt underbar. Mums!

Kaffekoppen och tvillingen Chokladkoppen ligger på Stortorget i Gamla Stan.
Dom har öppet alla dagar 9-22.

Gå dit och mys!

Spänning i början.
Man lyssnar, om och om igen. Lär känna melodierna. Lär sej texterna.Andra intrycket kan se annorlunda ut.
Man ser nya sidor. Hittar favoriter. Lyssnar igen. Och igen. Och igen.
Hittar nya favoriter. En melodislinga. En refräng. Ett intro. En textrad.
Och relationen till låtarna blir djupare och djupare för varje gång.

Jag kan verkligen längta efter en viss låt.
Längta efter att få spela den på morgonen. Efter skolan. Innan jag somnar.
Känna pirret i kroppen! Känna mej alldeles rörd. Nykär. Förälskad!
Rysningar längs ryggraden.
En riktigt, riktigt bra låt kan framkalla såna känslor hos mej.
Och jag kan inte sluta lyssna.
Jag vill ha låten med mej överallt!
Och sen när jag kan texten bara måste jag sjunga med! Vara en del av låten!
Känna dom där känslorna när man sjunger...
Åhh! Det är så underbart!
Den där första tiden. Innan man lyssnat sönder låten. Innan man sjungit den för mycket.
Sen kanske man hittar nya låtar. Nya förälskelser.
Men det betyder ju inte att den första låten inte har en ständig plats i ens hjärta!

Det finns en del musik som får mej att känna så.
Just nu lyssnar jag på en låt. En liten sockersöt, vacker, ljuvlig låt...
den berör mej jättemycket!

Jag tror jag är kär...