Annie by Heart

"...And I'd give up forever to touch you, cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be, and I don't want to go home right now."

The Goo Goo Dolls.
Det var inte igår jag lyssnade på dom.
Men blev helt nostalgisk när jag hörde Iris i den lika nostaligiska filmen City of Angels.
Den gick på tv nyss och jag kommer ihåg att jag älskade den när jag var yngre.
Ibland är det dumt att se om filmer man älskat en gång i tiden.
Man blir liksom nästan alltid besviken.
Minnet är nästan alltid bättre än filmen.

Så också i det här fallet.
Den är i smörigaste laget. Ibland töntigt klyschig.
Men äsch. Jag gillar ju smörigt och klyschigt och överdrivet romantiskt.
Särskilt när det väcker minnen från the sweet sixteen.
Då den här filmen fick tårarna att rinna oupphörligt på mina kinder.
Och jag kan väl erkänna, det kom en tår ikväll med. Men bara en.

Förutom Iris är förresten även underbara Angel med Sarah McLachlan med på soundtracket.
Vet inte hur många gånger jag har uppträtt med den låten.
Första gången på Högalid. Den är så otroligt fin.
Älskar att sjunga den!

Nu blir det lite mer Goo Goo Dolls och sen sängen.
Imorgon ska det packas och städas för fullt.
Hoppas att min onda hals är bättre tills dess.

Sweet Dreams!

Bloggen måste återuppleva nu.
Jag saknar att skriva.

Hittade mina gamla dikter på ett poesiforum som jag inte skrivit på sedan 2003.
Måste säga att jag fascineras av att jag vågade sätta ord på min känslor så otroligt naket. Ord som kom direkt ur hjärtat. Utan omskrivningar, omformuleringar. Utan censur. Bara känslor rakt upp och ner.
Jag vill våga det igen.
Märker att ju äldre man blir, desto mer tänker man.
Att leva i nuet är inte lika självklart.
Man blir fegare. Tyvärr.

Jag skriver dikter fortfarande.
Kanske inte lika ofta. Men ändå.
Ska våga publicera några här på bloggen.
Både nya och gamla.
Från mina gymnasieår finns det hundratals!
Flera tjocka anteckningsblock fulla med snabbt nerklottrade ord.
För snabbt går det.
För mej kan inte dikter skrivas långsamt. Då går magin förlorad.
Hemligheten är att inte tänka. Att bara skriva.

Att släppa tanken fri.
Tänk vad skönt om jag kunde hitta tillbaka till den konsten.