Annie by Heart

Det sägs att:
Life is what happens while you're busy making other plans.
I mitt fall är det snarare:
Life is what happens while you're busy writing an essay.

Tentavecka nu igen.
Eller vecka och vecka. Veckan har redan gått.
Det som återstår nu är två ynkliga dagar.
Tiden gick för fort och jag har varit upptagen med att leva livet. ;)
Ehrm.
Problemet är också att jag inte har den blekaste aning vad jag ska skriva om.
Vi har fått totalt fria tyglar så länge vi kan hänvisa till litteraturen.
Fria tyglar. Dröm eller mardröm?
Mardröm just nu. Jag kan inte tänka. Det står bara helt still.

Så.
Istället för att missa livet medan jag är upptagen med att skriva uppsats,
väljer jag att vara så upptagen med livet att jag missar uppsatsen.
Suck.
Kanske är dags att göra tvärtom nu ändå.
Väcka hjärnan och sätta igång.
Känner att det kommer bli en lång, lång natt.
Tur att jag har hela kylskåpet fullt med kakor...

Nu ska jag utnyttja dom där fria tyglarna till max
och skriva om något jag verkligen brinner för.
Musik. Socker. Kärlek. Kultur. Skratt. Miljö.
Eller varför inte en liten essä om att livet är det som pågår medan vi är upptagna med annat.

Mitt hjärta.
Nu hör jag det igen.

När jag ska försöka agera förnuftigt och följa någon sorts plan som jag fått för mej ska "leda mej rätt",
då blir det bara fel.
Man kan ändå aldrig förutspå hur livet ska bli.
Eller vad som ska hända.
Att försöka tänka strategiskt är därför totalt lönlöst.
Det tar bara upp en massa tid.

För när allt kommer omkring lever livet ironiskt nog sitt eget liv.
Allt blir inte alltid som man vill eller drömmer om.
Inte alltid. Men ibland.
Dock kan man aldrig veta det innan.
Livet är ett äventyr på det sättet.
Vad som helst kan hända.

Förnuftet är inte det viktiga.
Nej. Det viktigaste är känslan.
Att våga lita på sin magkänsla.
Och på sitt hjärta.

Att lyssna till sitt hjärta.
Det har alltid varit min livsfilosofi.
Något som jag levt efter, oavsett om jag vill det eller ej.
Mina känslor är alltid det som styr mej.
Och när jag försökt förändra det, och göra på ett annat sätt, blir det bara kaos.
Det lockar att försöka ta kontroll över ödet.
Att försöka styra saker och ting. Planera. Försöka förutspå.
Det konstiga är att så fort jag gör det, så försvinner kontrollen ännu mer.
För jag tappar mej själv.
När jag inte gör det jag vill, utan det jag borde.
Då säger det bara poff! Och Annie försvinner.

Lika bra att ge upp det där med strategi och förnuft.
Det är inte jag.
Att låta känslorna styra.
Det är jag.

Och om jag fortsätter att fatta beslut utifrån det
så spelar det ingen roll hur livets nycker ser ut och vad ödet har i bakfickan.
Då blir det lättare att acceptera att livet inte alltid blir som man önskar.
För då vet jag iallafall att jag varit sann mot mej själv på vägen.