Livet är både glädje och allvar.
September går mot sitt slut.
En månad full av glädje. Men också av sorg.
Som gammelfarmor alltid så klokt sa:
"Livet är både glädje och allvar."
Ett bröllop.
En begravning.
Livets olika sidor.
Men som båda har en sak gemensamt,
nämligen kärleken.
Kärleken som genomsyrar både glädjen och sorgen.
Som finns i både tårarna vi gråtit och skratten vi skrattat.
Det är fint.
Ikväll tänker jag på mina nära och kära.
På hur lycklig jag är som har er alla!
På älskade faster som hittat sitt hem och sin kärlek.
Och på älskade farfar som lämnat sitt jordeliv men lever vidare i vår kärlek.
Varje gång jag hör björkarna susa vet jag att du är där.
...
Och nu är hösten på intåg.
Den vackra, färgsprakande, härliga hösten.
Jag ser fram emot att se löven skifta färg.
I frysen ligger mängder av trattkantareller, redo att tillagas. (Tack Marie!)
Och i hyllan har förrådet med värmeljus fyllts på.
Lika bra att förbereda sej inför stundande höstmys.
Och lika bra att inse att livet är och förblir en villervalla av känslor.
Det är så det är, livet. Lika oförutsägbart som förutsägbart.
Både glädje och allvar.
"Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än."
Farfar.
Min farfar.
Han älskade livet.
Alltid hade han nära till skratt.
Glad. Varm. Kärleksfull.
Krut var det i honom!
Jävlaranamma och levnadsglöd.
Ett stort hjärta. Ett starkt hjärta.
Barnasinnet förvaltade han väl.
Alltid med en plirig blick och ett finurligt leende.
Alltid med en vits på lager. Eller en sång.
I honom fanns den starka livsglädjen.
Men också kämpaglöden.
Livsfilosofin: Ge aldrig upp!
Förmågan att se möjligheter istället för motgångar.
Och så skrattet. Det klingande, varma skrattet.
♥
Älskade, älskade farfar.
I våra hjärtan lever du för evigt.
I alla skratt. I alla minnen. I alla tankar.
I all tid.
Jag älskar dej.
