Kära Dagbok


Jag har alltid älskat att skriva.
Det snurrar så mycket tankar och funderingar där upp i huvudknoppen hela tiden, och nånstans måste dom ju komma ut. Oftast blir det via pennan. Eller tangentbordet.

Så länge jag kan minnas har jag skrivit dagbok.
Fick min första i födelsedagspresent när jag fyllde sju år.
Den var vit och rosa med en häst på. Och ett litet lås.
I den plitade jag ner små meningar om hur mitt liv såg ut.
Det kunde vara något i stil med:
"Kära Dagbok. Idag har jag ätit pannkakor. Det var gott. Hej då."
Med stora, barnsliga bokstäver.

Men ju längre tiden gick, desto mer skrev jag.
På högstadiet beskrev jag mina dagar och känslor och tankar in i minsta detalj.
Det är en konstig känsla att läsa nu i efterhand.
Som att den är en roman.
Och som att huvudpersonen i romanen är någon annan. Inte jag.
Jag var så ung.
Naiv.
Oerhört spontan.
Och kär, kär, kär. I allt och alla.
Känslorna var alltid stora som berg.
Både i lycka och i sorg.
Tårarna rullade alltid lite snabbare.
Ilskan dundrade lite starkare.
Kärleken var på fullaste, passionerade allvar.
Ena dagen.
Nästa dag kunde den vara som bortblåst.
Snabba svängar. Bergochdalbana. Laviner.
En tonårings känslofulla inre.
Och allt det satte jag ord på och skrev ner med min bläckpenna.
Dagböckerna var min terapi.

Nu skriver jag inte i mina färgglada böcker lika ofta längre.
Men det händer då och då.
Jag tycker om när jag får såna perioder.
Det är rogivande att använda penna och papper ibland.
Men jag behöver det inte på samma sätt.
Det är inte samma detaljrikedom.
Inte samma språk.
För man växer. Och förändras.
Och så gör också orden.
Nu prioriteras andra berättelser.
Kanske mer filosofiska. Mindre egoistiska.
Mer reflekterande. Mindre enspåriga.
Nu är känslorna fortfarande många. Men mer harmoniska.

Det är en skatt att ha alla dagböcker kvar.
En guldgruva.
För där i finns delar av mej själv.
Vissa som jag hade glömt bort.
Vissa som jag skrattar åt.
Minnen att längta tillbaka till.
Eller bli generad över.
Alla dessa känslor. Stora som små.
Förevigade i ord.



Annie då.                                                                Annie nu.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0