Annie by Heart

Jag fikade med en vän idag.
Vi pratade om kärlek.
Att man ger upp kärleken alldeles för lätt. Det är ingen som kämpar längre!
Minsta lilla motgång, minsta lilla svacka och man ger upp.
Varför är det så?
Är kärleken till en annan människa inte värd att kämpa för längre?

"Oh these little earthquakes, here we go again
Oh these little earthquakes
doesn't take much to rip us into pieces..."

Vi har så otroligt höga krav på lycka!
Ständig lycka!
Det kravet går inte att uppnå. I perioder, självklart. Men inte alltid!
Livet går ju upp och ner. Så också kärleken.
Och när man är nere kan man alltid trösta sej med att det inte kommer vara så för alltid. Det kommer gå uppåt igen! Om man bara kämpar!
Men istället ger man upp.
Gör slut. Skiljer sej. Flyttar isär.
Förlorar någon man älskat (älskar!).
Hittar någon ny.
Nyförälskelse.
KICK!
Kärleksrus och lycka.
Ett tag.
Sen blir det också vardag.
Förr eller senare hamnar man i en svacka.
Återigen kommer frågan: ska vi klara oss ur det här, eller ska vi ge upp?
Tillbaka på ruta ett.
Det finns nog inget par som inte har haft svackor. Hur man en letar kommer man aldrig hitta det ultimata, ständigt lyckliga förhållandet. Det finns inte!

Men många gånger är det faktiskt på vägen ut ur motgångarna det händer saker... Både med en själv och med ens relationer. Man blir starkare. Lär känna varann på ett helt annat plan. Stärker sina band till varann.
Om man väl tagit sej ur en kris tillsammans med någon får man den där kicken igen!
Det gäller bara att se en väg ut.
Och att uppskatta även det lilla i den allra vardagligaste vardagen.
Om man älskar någon borde det väl vara självklart. Även om det ibland är svårt.

Jag menar såklart inte att man ska leva i ett förhållande man inte mår bra i.
Men i många fall kan det vara värt några extra chanser. Prova igen!
Gräset är faktiskt inte alltid grönare på andra sidan!
Och den där personen du har vid din sida kanske är värd att kämpa för!